Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Vår monistiska religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅR MONISTISKA RELIGION. 157
föredragets vida spridning. ty inom sex månader utkommo 6 upplagor. Jag får
så mycket högre uppskatta denna framgång, som denna trosbekännelse
ursprungligen varit ett tillfällighetstal, som uppstod helt oförberedt den 8 oktober 1892
i Altenburg under östra Tysklands naturforskare-sällskapets jubileum.
Naturligtvis följde också snart den nödvändiga motverkan från andra sidan; jag
angreps på det häftigaste icke endast af vidskepelsens edsvurna försvarare,
papismens ultramontana press, utan också af den evangeliska kristendomens »liberala»
krigsmän, hvilka påstodo sig representera såväl den vetenskapliga sanningen
som också den upplysta tron. Men nu har under de senaste sju åren sedan
detta föredrag hållits, den stora striden mellan den moderna naturvetenskapen
och den ortodoxa kristendomen gestaltat sig så mycket mera hotande för den
förra, som den senare vunnit ett märkligt stöd i den andliga och politiska
reaktionen. Denna har ju i många länder t. o. m. gjort sådana framsteg, att den
lagligen garanterade tanke- och samvetsfriheten praktiskt utsättes för svåra faror
(såsom t. ex. i Bayern). I själfva verket har den stora världshistoriska andliga
strid, som John Draper utmärkt skildrat i sin »konflikternas mellan religion och
vetenskap historia», numera nått en skärpa och betydelse, som aldrig förut;
man betecknar den därför sedan 30 år tillbaka med rätta såsom »kulturkamp».
Kulturkampen. Den beryktade encyklikan jämte syllabus, hvilka den
stridbara påfven Pius IX 1864 skickade ut i världen, förklarade i hufvudsak krig
åt hela den moderna vetenskapen; den kräfde förnuftets blinda underkastelse
under »Kristi ofelbara ståthållares» dogmer. Det vidunderliga och oerhörda i
detta brutala attentat mot kultur- mänsklighetens högsta goda, ruskade t. o. m.
många tröga och indolenta sinnen ur deras vanda trosslummer. I förening med
den efterföljande kungörelsen om påfvens »ofelbarhet» (1870) framkallade
encyklikan en vidtgrenad rörelse och ett energiskt motvärn, som berättigade till de
bästa förhoppningar. I det nya tyska riket, som i striderna af 1866 och 1871
med svåra offer tillkämpat sig sin oumbärliga, nationella enhet, kändes dessa
papismens fräcka attentat synnerligen svåra, ty å ena sidan är Tyskland
reformationens och den moderna andliga befrielsens födelseort, men å andra
sidan äger det tyvärr i sina 15 millioner katoliker en mäktig här af stridbara
troende, hvilken med afseende på blind lydnad mot sin öfverherdes
befallningar icke öfverträffas af något annat kulturfolk. Kristus säger till Petrus:
»Valla mina får». Efterträdarne på Petri stol hafva öfversatt »valla» med
klippa». De säga alltså: »klipp mina får! — De häraf uppstående farorna
insåg med klar blick den väldige statsman, som löst den »politiska världsgåtan»
om den tyska nationella splittringen och med beundransvärd statskonst
förvandlat denna till nationell enhet och makt. Furst Bismarck började 1872 den
minnesvärda, af vatikanen framkallade »kulturkampen», som lika klokt som
energiskt fördes af den utmärkta kultusministern Falk medelst »majlagen» (1873).
Tyvärr måste denna kulturkamp uppgifvas redan efter sex år. Ehuru vår
störste statsman var en utmärkt människokännare och klok realpolitiker, så
hade han likväl underskattat makten af tre väldiga hinder, nämligen för det
första den romerska kurians oöfverträffade slughet och samvetslösa trolöshet,
för det andra den motsvarande tanklösheten och lättrogenheten hos de obildade
katolska massorna, på hvilka den förra stöder sig, och för det tredje tröghetens
makt och det oförnuftigas fortbestående blott emedan det nu en gång finnes till.
Sålunda måste redan 1878, sedan den klokare påfven Leo XIII tillträdt sin
regering, den tunga »vägen till Canossa» upprepas. Sedan dess har vatikanens
på nytt förstärkta makt åter mäktigt ökats, å ena sidan på grund af dess
samvetslösa intriger och slingringar af dess ålglatta jesuit-politik; å andra sidan
genom den tyska riksregeringens falska kyrkopolitik och det tyska folkets
märkvärdiga politiska oförmåga. Fördenskull måste vi nu, vid slutet af 19:de
århundradet upplefva det förödmjukande skådespelet att den s. k. »centern i riks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
