Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Vår monistiska religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 ADERTONDE KAPITLET.
dagen är trumf» och att vårt förödmjukade fosterlands öden ledes af ett
papistiskt parti, hvars antal hufvuden icke ens utgör tredjedelen af hela befolkningen.
När den tyska kulturkampen började 1872, hälsades densamma med Jull
rätt af alla fritt tänkande män såsom en politisk förnyelse af reformationen,
såsom ett energiskt försök att befria den moderna kulturen från det papistiska
ande-tyranniets ok; hela den liberala pressen firade furst Bismark såsom den
»politiske Luther»; såsom den väldiga hjälten, som icke allenast eröfrat
Tysklands nationella enhet utan också dess andliga befrielse. Tio år senare, sedan
papismen segrat, påstod samma liberala press» precis motsatsen och
förklarade kulturkampen för ett stort fel, och så gör den än i dag. Detta faktum
bevisar endast huru kort minnet är hos våra tidningsskrifvare, huru bristfälliga
deras historiska kunskaper och huru ofullkomliga deras filosofiska kunskaper
äro. Det s. k. »fredsslutet mellan stat och kyrka» är alltid blott ett
vapenstillestånd. Trogen sina absolutistiska, sedan 1600 år följda principer, vill och måste
den moderna papismen bevara sitt envälde öfver de lättrogna själarna; den måste
fordra den kulturstats absoluta underkastelse, hvilken som sådan representerar
förnuftets och vetenskapens rätt. Verklig fred kan först inträda, då någon af
de kämpande makterna ligger besegrad på marken. Antingen segrar den »allena
saliggörande kyrkan» och då upphör öfverhufvud allt som heter »fri vetenskap
och fri lära»; då förvandlas våra universitet till konvikt och våra läroverk till
klosterskolor. Eller också segrar den moderna förnuftstaten och då kommer
under det 20:de århundradet mänsklig bildning, frihet och välstånd att i ännu
högre grad fortskridande utveckla sig, än det så glädjande varit fallet under det
nittonde. (Jfr därom Eduard Hartmann: »Die Selbstzersetzung des Christenthums»
[Kristendomens själfupplösning], 1874.)
Just för främjandet af dessa höga syften, synes det vara ytterst viktigt, att
naturvetenskapen icke endast krossar vidskepelsens illusionsbyggnad och
undanröjer dess onyttiga grus, utan också att den på den sålunda friblifna
byggnadsplatsen uppreser en beboelig byggnad för det mänskliga sinnet; ett förnuftets
palats, i hvilket vi medelst vår nyförvärfvade monistiska världsåskådning andäktigt
kunna tillbedja det 19:de århundradets sanna »ftrinitet»; det sannas, godas och
skönas treenighet. För att begripligt gestalta dessa idealers kult, synes det
framför allt vara nödvändigt att vi göra upp med kristendomens härskande
religionsformer och därvid taga de förändringar i betraktande, hvilka böra eftersträfvas
vid den senares ersättande med den förra. Ty den kristna religionen äger (i sin
ursprungliga rena form) oaktadt alla villfarelser och brister ett högt sedligt
värde, den har framför allt, sedan halftannat årtusende, så nära samväxt med
med vårt kufturlifs viktigaste sociala och politiska inrättningar, att vi vid
grundandet af vår monistiska religion så mycket som möjligt måste luta oss intill
de bestående institutionerna. Vi vilja ingen våldsam revolution utan en förnuftig
reformation af vårt religiösa andliga lif. På liknande sätt, som för 2000 år
sedan de gamla hellenernas klassiska poesi förkroppsligade sina dygdeideal i
gudagestalter, kunna ockeå vi förläna våra tre förnufts-ideal gestalt af tre höga
gudinnor; vi skola undersöka, huru sanningens, skönhetens och dygdens tre
gudinnor gestalta sig enligt vår monism och vi skola vidare undersöka deras
förhållande till kristendomens motsvarande gudomligheter, hvilka de skola ersätta.
Sanningens ideal. Genom de föregående betraktelserna (i synnerhet i första
och tredje afdelningen) ha vi öfvertygat oss om, att den rena sanningen endast
finnes i naturkunskapens tempel och att de enda användbara vägarne till den
samma äro »kritisk iakttagelse och reflexion», det empiriska utforskandet af fakta
och den förnuftsenliga kunskapen om deras verkande orsaker. Sålunda nå vi
medelst det rena /förnuftet till sann vetenskap, kulturmänsklighetens dyrbaraste
skatt. Däremot måste vi af viktiga skäl — som funnit sin utredning i 16 kap-
— afböja hvarje, s. k. »uppenbarelse», hvarje trossaga, som påstår att den på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
