Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Vår monistiska religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅR MONISTISKA RELIGION. 159
öfvernaturlig väg kan vinna kunskap om sanningen, då vårt förnuft icke är
tillräckligt för deras upptäckande. Då nu den judisk-kristna liksom den islamitiska
och buddhistiska religionens hela trosbyggnad, hvilar på dylika, föregifna
uppenbarelser, då vidare dessa mystiska fantasi-produkter direkt motsäga den klara,
empiriska naturkunskapen, så är det säkert, att vi kunna finna sanningen endast
medelst den äkta vetenskapens förnufts-verksamhet och icke medelst den mystiska
trons fantasi-diktning. I detta afseende är det helt säkert att den kristna
världsåskådningen bör ersättas med den monistiska filosofien. Sanningens gudinna bor
i naturens tempel, i gröna skogen, på blåa hafvet, på snötäckta bergshöjder;
— men icke i klostrens skumma salar, icke i konvikt-skolornas trånga fängelser
och icke i de rökelsedoftande kristna kyrkorna. De vägar, på hvilka vi närma.
oss den härliga sanningens och kunskapens gudinna, äro det kärleksfulla
utforskandet af naturen och dess lagar; iakttagelsen af den oändligt stora
stjärnevärlden medelst teleskopet och af den oändligt lilla cellvärlden medelst
mikroskopet — men icke meningslösa andaktsöfningar och tanklösa böner, icke
aflatens och Peterspenningens offergåfvor. De dyrbara gåfvor hvilka vi erhålla till
skänks af sanningens gudinna äro de härliga frukterna från kunskapens träd.
och den oskattbara vinsten af en klar enhetlig världsåskådning — men icke
tron på öfvernaturliga »under» och illusionen om ett »evigt lif».
II. Dygdens ideal. Annorlunda än med det evigt sanna, förhåller det
sig med det evigt godas guda-ideal. Medan vid sträfvandet efter kunskapen om
sanningen hyrkans uppenbarelse fullständigt måste uteslutas och endast naturens.
utforskande måste vara rättesnöret, sammanfaller däremot det godas begrepp,
som vi kalla för dygd i vår monistiska religion till största delen med den kristna
dygden. Naturligtvis gäller detta endast om den ursprungliga, rena kristendomen.
från de första tre århundradena, såsom dess dygdeläror äro nedlagda i
evangelierna och i de paulinska brefven; men det gäller icke om den vatikanska
karrikatyren af denna rena lära, som i tolf århundraden behärskat den europeiska.
kulturen till dess obotliga skada. Den kristna moralens bästa del, vid hvilken.
vi fasthålla, bilda kärlekens och fördragsamhetens, medlidandets och
hjälpsamhetens bud. Dessa ädla plikters bud, som man sammanfattar i benämningen.
»kristen moral» äro emellertid inga nya uppfinningar af kristendomen, utan ha
af denna öfvertagits från äldre religionsformer. I själfva verket är ju den
»gyllne regeln» som i en enda sats sammanfattar dessa bud, århundraden äldre än.
kristendomen. Men i det praktiska lifvet efterlefdes denna naturliga sedelag
omsorgsfullt lika ofta af ateister och icke-kristna som den uraktlåtits af fromma
troende kristna. Föröfrigt begick den kristna dygdeläran ett stort fel då den
ensidigt upphöjde altruismen till bud men förkastade egoismen. Vår monistiska.
etik tillerkänner båda lika värde och finner den fullkomliga dygden i den riktiga
jämvikten mellan kärlek till nästan och till sig själf. (Jfr kap. 19. Den etiska
grundlagen.)
III. Skönhetens ideal. I största motsats till kristendomen träder vår
monism på skönhetens område. Den ursprungliga, rena kristendomen predikade
det jordiska lifvets värdelöshet och betraktade detta blott såsom en
förberedelse till det eviga lifvet på hinsidan »grafven». Denna uppfattnings
konsekvens är således, att allt hvad människolifvet erbjuder i detta lifvet, »hitom
grafven», allt skönt i konst och vetenskap, i det offentliga och privata lifvet
icke äger något värde. Den sanne kristne måste vända sig bort från lifvet och
endast tänka på att bereda sig för lifvet i den andra bättre världen. Föraktet
för naturen, att vända sig bort från allt dess outtömliga behag, förkastandet af
hvarje slags skön konst, äro äkta kristna plikter; dessa skulle fullkomligast
uppfyllas, om människan droge sig tillbaka från sina medmänniskor, späkte sig
och i kloster och eremitboningar uteslutande sysselsatte sig med »guds
tillbedjan».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
