Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Vår monistiska sedelära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 NITTONDE KAPITLET.
högsta, alla andra omfattande bud, i spetsen för sin sedelära, skulle vår monistiska
etik i denna viktigaste punkt icke /allenast fullkomligt öfverensstämma med dessa
äldre hedniska sedeläror, utan också med de kristna. Tyvärr störes denna glädjande
harmoni emellertid därigenom, att evangelierna och de paulinska epistlarne
innehålla många andra sedeläror, som rent af motsäga detta första och högsta
bud. De kristna teologerna hafva förgäfves bemödat sig, att utjämna dessa
påfallande smärtsamt kända motsägelser genom konstlade tolkningar. Vi behöfva
således här icke inlåta oss därpå, men måste likväl i korthet hänvisa till de
beklagliga sidor hos den kristna läran, hvilka äro oförenliga med nyare tidens
bättre världsåskådning och med afseende på sina praktiska konsekvenser rent af
verka skadliga. Hit hör den kristna moralens förakt mot den egna individen,
mot kroppen, naturen, kulturen, familjen, kvinnan.
I. Kristendomens själfförakt. Såsom den kristna etikens första och
viktigaste missgrepp, som rent af upphäfver den gyllne regeln, måste vi beteckna
den öfverdrifna kärleken till nästan på bekostnad af kärleken till sig själf.
Kristendomen bekämpar och förkastar egoismen i princip och ändock är denna naturdrift
absolut oumbärlig för själfuppebållelsen; ja man kan säga, att äfven altruismen,
dess skenbara motssts, i grund och botten är en förfinad egoism. Ingenting
stort, ingenting upphöjat, har någonsin kommit till utan egoism och utan lidelsen
som ger oss förmågs till stora uppoffringar. Endast excesser med dessa drifter
äro förkastliga. Til de kristna bud. hvilka inpräglas oss i vår tidigaste ungdom
såsom de viktigaste och hvilka förhärligas i millioner predikningar, hör satsen:
(Matt. 5: 44) »Älsken edra ovänner, välsignen dem, som eder banna, gören väl
mot dem, som hata eder, bedjen för dem som Törsmäda och förfölja eder.»
Detta är visserligen ett mycket idealt bud, men praktiskt är det af mycket
betänkligt värde. Sak samma är förhållandet med påbudet: »Om någon tager af
dig din kappa, så gif honom också kjorteln med;» det vill öfverfördt på det
moderna lifvet säga: »Om en samvetslös skurk bedrager dig på den ena hälften
af din förmögenhet, så gif honom också den andra hälften,» — eller öfverflyttadt
i den politiska praktiken: »Om de fromma engelsmännen fråntaga er enfaldiga
tyskar en efter den andra af edra nya värdefulla kolonier, så skänken dem också
era öfriga kolonier på köpet — eller bäst: gifven dem hela Tyskland till!»
Eftersom vi just här beröra det moderna Englands mångbeundrade
världsmaktspolitik, vilja vi i förbigående påpeka, i hvilken skriande motsats denna står till
den kristna kärlekens alla grundläror, hvilka denna stora nation mer än någon
annan för på tungan. För öfrigt är ju den uppenbara motsägelsen mellan den
för den enskilda människan förordade ideala, altruistiska moralen och de
mänskliga samhällenas, och isynnerhet de kristna kulturstaternas reala, rent egoistiska
moral, ett allmänt kändt faktum. Det skulle vara intressant att matematiskt
fastställa vid hvilket antal förenade människor den enskilda personens altruistisha
sede-ideal förvandlar sig i sin motsats, staternas och nationernas rent egoistiska
»real-politik.»
II. Kristendomens kroppsförakt. Som den kristna tron bedömmer
människans organism helt och hållet dualistiskt, och anvisar den odödliga själen blott
ett öfvergående uppehåll i den dödliga kroppen, är det helt naturligt, att den
förra tillmätes ett mycket högre värde än den senare. Följden är denna
försummelse af kroppens vård, af den kroppsliga utbildningen och renligheten, som
så ofördelaktigt utmärker den kristna medeltidens kulturlif framför den hedniska,
klassiska forntiden. I den kristna sedeläran saknas dessa stränga bud om dagliga
tvagningar och en omsorgsfull kroppens vård, som voro icke blott teoretiskt
föreskrifna utan äfven praktiskt genomförda i den muhamedanska, indiska och
andra religioner. Den fromme kristnes ideal är i många kloster en människa,
som aldrig ordentligt tvättar och kläder sig, som aldrig byter om sin illaluktande
kåpa och som i st. f. att utföra ett ordentligt arbete, tillbringar sitt lättjefulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
