Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Vår monistiska sedelära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅR MONISTISKA SEDELÄRA. 167
lif med tanklösa böneöfningar, orimligt fastande o. s. v. Såsom utväxter på
detta kropps-förakt må här äfven påminnas om gisslarnes och andra asketikers
vedervärdiga botöfningar.
III. Kristendomens natur-förakt. En källa till otaliga teoretiska
villfarelser och praktiska fel, till tolererad råhet och beklagliga umbäranden ligger i
kristendomens falska antropism, i den exklusiva ställning, som den anvisar
människan såsom »guds afbild» i motsats till den öfriga naturen. Därigenom har
kristendomen icke blott bidragit till ett högst skadligt fjärmande från vår härliga
»moder natur» utan äfven till ett högst beklagligt förakt för alla öfriga
organismer. Kristendomen känner icke denna berömliga käårlek till djuren, detta
medlidande med de oss närastående däggdjuren, våra vänner (hundar, hästar,
nötkreatur o. s. v.) som bör till många äldre religioners, men framför allt den
mest utbredda, buddhismens, sedelag. Den som en längre tid vistats i det katolska
Sydeuropa, har ofta varit vittne till detta afskyvärda djurplågeri, som hos oss
djurvänner väcker såväl det djupaste medlidande som den högsta vrede, och om
man gör dessa råa »kristna» förebråelser öfver deras grymhet, erhåller man
skrattande till svar: »Ja, djuren äro ju inga kristnal» Tyvärr befästes denna
villfarelse också af Desgçartes, som tillerkände endast människan en kännande själ,
men icke djuren. Huru upphöjd står i detta afseende icke vår monistiska etik
öfver den kristnal Darwinismen lär oss, att vi närmast härstamma från
primaterna och fjärmare från en rad äldre däggdjur, och att dessa äro »våra bröder.»
Fysiologin bevisar oss, att dessa djur ha samma nerver och sinnesorgan som vi,
att de, liksom vi, känna lust och smärta. Ingen medlidsfull monistisk
naturforskare skall någonsin göra sig skyldig till denna råa misshandel af djur, som
den troende kristne tanklöst begår i sin antropistiska storhetstro — såsom »barn
af kärlekens gud.» — Men dessutom undandrager kristendomens principiella
naturförakt människan en mängd af de ädlaste jordiska fröjder, framförallt den
härliga, verkligt upplyftande naturnjutningen.
IV. Kristendomens kulturförakt. Enär enligt Kristi lära vår jord är en
jämmerdal och vårt jordiska lif värdelöst, samt endast en förberedelse till det
»eviga lifvet» i en bättre värld bortom grafven, så fordrar denna lära
följdriktigt, att människan i enlighet härmed afstår från all lycka i denna världen
och har att ringakta alla därtill nödiga jordiska ägodelar. Till dessa »jordiska
ägodelar» höra emellertid för den modärna kulturmänniskan teknikens, hygienens,
samfärdselns tallösa små och stora hjälpmedel, som göra vårt nutida kulturlif
angenämt och behagligt. — Till dessa »jordiska ägodelar» höra alla den bildande
konstens, tonkonstens, poesins höga njutningar, hvilka redan under den kristna
medeltiden (och oaktadt dess principer!) utvecklade sig till hög blomstring och
af oss skattas högt såsom »ideala ägodelar». — Till dessa »jordiska ägodelar»
höra alla vetenskapens och framförallt naturkunskapens oskattbara framsteg,
öfver hvilkas oanade utveckling det gångna 19:e århundradet verkligen kan vara
stolt. Alla dessa, den förfinade kulturens »jordiska ägodelar», hvilka enligt vår
monistiska åskådning äga det högsta värde, äro värdelösa enligt den kristna
läran, ja till stor del förkastliga, och den stränga kristna moralen måste i samma
mån missbilliga sträfvan efter dessa ägodelar, som vår monistiska etik gillar och
förordar densamma. Kristendomen visar sig alltså också på detta praktiska
område kulturfiendtlig, och den strid, hvilken modern bildning och vetenskap är
tvungen att föra häremot, är också i denna mening »kulturkamp».
V. Kristendomens förakt för familjen. Till den kristna moralens mest
beklagansvärda sidor hör den ringaktning, som densamma hyser mot
Jamiljelifvet, d. v. s. mot det naturliga samlifvet med de närmaste blodsförvanterna,
hvilket för normala människor är likaså oumbärligt, som för alla högre sociala
djur. »Familjen» gäller ju hos oss med rätta såsom »samhällets grundval» och
ett sundt familje-lif såsom förutsättningen för ett blomstrande statslif. Af helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
