Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Vår monistiska sedelära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 NITTONDE KAPITLET.
annan åsikt var Kristus, hvilkens »på lifvet bortom grafven» riktade blick, lika
mycket ringaktade kvinnan och familjen som »denna världens» alla andra
ägodelar. Evangelierna ha mycket litet att berätta om de sällsynta tillfällen då
Kristus kom i beröring med sina föräldrar och syskon; hans förhållande till sin
moder Maria var enligt dem ingalunda så ömt och innerligt som tusentals
vackra bilder framställa det för oss i poetisk förklaring; själf var han icke gift.
Könskärleken, som ju likväl är första grundvalen till familjens bildande, syntes
för Jesus fastmer som ett nödvändigt ondt. Ända längre härutinnan gick hans
ifrigaste apostel, Paulus. som förklarade det vara bättre att icke gifta sig än
gifta sig. »Det är godt för en man att icke komma vid en kvinna» (1 korint.
7, s, 28—38). Om mänskligheten följde detta goda råd, skulle den därigenom
förvisso snart bli kvitt allt jordiskt lidande och elände; den skulle genom denna
radikal-kur dö ut inom ett århundrade.
VI. Kristendomens förakt för kvinnan. Enär Kristus själf icke kände
kvinno-kärleken, förblef han personligen främmande för denna fina förädling af
det sant mänskliga väsen, som först uppstår af mannens innerliga samlif med
kvinnan. Det intima sexuella samlif, på hvilket allena människosläktets
bevarande beror, är härför lika viktigt, som att de båda könen andligen genomtränga
och ömsesidigt fullständiga hvarandra, hvilka båda moment de ömsesidigt gifva
hvarandra såväl i det dagliga lifvets praktiska behof, som i själsverksamhetens
högsta ideala funktioner. Ty man och kvinna äro två olika, men likvärda
organismer, hvar och en utrustad med sina egendomliga företräden och brister. Ju
högre kulturen utvecklar sig, desto mera insåg man detta, den sexuella
kärlekens ideala värde, och desto högre steg aktningen för kvinnan, isynnerhet
hos den germaniska rasen; den är ju också källan ur hvilken poesins och konstens
härligaste blommor spirat. Kristus däremot stod lika långt från denna
åskådning som nästan hela forntiden, han delade orientens allmänt förhärskande åsikt,
att kvinnan vore underordnad mannen och umgänget med henne vore »orent».
Den förorättade naturen har fruktansvärdt hämnats för denna missaktning, och
dess sorgliga följder äro framförallt i den papistiska medeltidens kulturhistoria
inristade med blodig skrift. (Jfr. Albrecht Rau, Die Ethik Jesu [Jesu etik]
Giessen 1900). .
Papistisk moral. Den romerska papismens beundransvärda hierarki, som
icke försmådde något medel för att uppnå andligt herravälde, fann ett utmärkt
instrument i fortbildandet af denna »orena» åskådning och i vården af den
asketiska föreställningen, att afhållsamhet från allt umgänge med kvinnan i och
för sig vore en dygd. Redan under de första århundradena efter Kristus afhöllo
sig många präster frivilligt från äktenskapet och snart steg det förmenta värdet
af detta celibat så högt, att det förklarades för obligatoriskt. Den sedeslöshet,
som till följd däraf uppstod, har blifvit allmänt bekant genom den nyare
kulturhistoriens forskningar. Redan under medeltiden framkallade ärbara hustrurs och
döttrars förförande genom katolska andliga (hvarvid biktstolen spelade en viktig
roll) allmän offentlig förargelse; många församlingar yrkade enträget på att, till
förekommande af dylikt, konkubinatet skulle vara tillåtet för de »kyska»
prästernal Detta skedde också, ofta i olika, rätt romantiska former. Så »tolkades»
t. ex. den kanoniska lagen, att prästens kokerska icke finge vara yngre än fyrati»
år, på ett mycket sinnrikt sätt sålunda, att herr kaplanen höll sig med två
»kokerskor», den ena i prästgården, den andra utanför denna, när den ena var
24 och den andra 18 år gammal, gjorde detta tillsammans 42 — alltså t. o. m.
2 år mera än nödigt var. På de kristna koncilierna, där otrogne kättare lefvande
brändes, sutto de församlade kardinalerna och biskoparne till bords med hela
skaror glädjeflickor. Den katolska klerus’ hemliga och offentliga utsväfningar
blefvo så skamlösa och farliga för det allmänna, att redan före Luther allmän
harm härskade däröfver och ropet på »reformation af kyrkan till hufvud och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
