Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det rena förnuftets trosbekännelse. Efterskrift till "Världsgåtorna"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 EFTERSKRIFT.
sitt förklarande sken öfver hela det organiska lifvets och det däri inbegripna
mänskliga själslifvets vida område.
Kant och Darwin! Under denna titel offentliggjorde den förträfflige filosofen
Frits Schultze i Dresden ett intressant »bidrag till utvecklingslärans historia»
(Jena 1875); han hade däri sammanställt de intressantaste uttalanden ur Kants
olika skrifter, på grund af hvilka uttalanden man rent af skulle kunna beteckna
den store filosofen från Königsberg såsom Darwins förste och mest betydande
föregångare. Jag har emellertid redan i den första upplagan af min: »Naturlig
skapelsehistoria» (1868, 5:te föredraget), påvisat, att den monistiske
naturfilosofen Kants storartade utvecklingstankar stå i bjärt motsats till de mystiska läror,
hvilka den dualistiske metafysikern Kant sedermera gjorde till grundval för hela
sin kunskaps-teori och hvilka i våra dagar ånyo stå i högt anseende. Vid
betraktelsen af hans läror måste man därför först fråga: »Hvilken Kant menas?
Kant n:o I, den monistiska kosmogenins grundläggare, det ’rena förnuftets’
kritiske utgrundare?» — eller Kant n:o II, författaren till den dualistiska
»omdömeskraftens kritik», det praktiska förnuftets dogmatiska uppfinnare? Kant I
uppställde satsen om »hela världsbyggnadens författning och mekaniska ursprung
efter Newton’ska grundsatser» och påstod, att »mekanism ensamt innefattar en
verklig förklaring af alla företeelser». Kant II däremot representerade »det
nödvändiga underordnandet af mekanismens princip under det teleologiska i
förklaringen af ett ting såsom naturändamål». Det vore »orimligt att hoppas, att vi
skulle kunna förklara de organiserade väsendena och deras inre möjlighet efter
enbart mekaniska naturprinciper.» Kant I, den kritiske naturfilosofen, påvisade
på ett öfvertygande sätt, att metafysikens tre centraldogmer: Gud, frihet och
odödlighet vore otillgängliga och obevisliga för det »rena förnuftet». Kant II
däremot, den dogmatiske troshjälten, påstod att dessa tre mystiska fantasibilder
voro oumbärliga »postulat för det praktiska förnuftet». Denna genomgripande
motsats mellan två oförsonliga principer, mellan den teoretiska rena kunskapen
och de praktiska trossatserna genomlöper från början till slut Kants hela, långa
tankearbete och har aldrig kunnat utjämnas. Alla filosofins nyare, opartiska
historieskrifvare, i synnerhet Ueberweg-Heinze, A. Lange, A. Rau, C. Vaihinger
— ja t. o. m. Paulsen! — hafva enhälligt erkänt denna ödesdigra motsägelse;
den måste i förväg väcka vårt misstroende mot en »kunskaps-teori», som
uppbygges på en så dualistisk grundval.
Nu är det just denna kunskaps-teori, som af »världsgåtornas» ifriga
dualistiska motståndare användes såsom säkert vapen mot min monism. Gentemot
densamma kan jag endast åberopa mig därpå, att hela den nyare
naturvetenskapen, sedan 300 år tillbaka, sedan Bacon och Newton, fasthåller vid den
fördomsfria erfarenheten, det »förutsättningsfria» utforskandet af genom
sinnesverksamheten iakttagna fakta såsom utgångspunkt för all säker kunskap och sålunda
förfar a posteriori. Kant däremot slutar tvärt om, a priori, ur sitt förnufts inre
själfbetraktelse, till yttervärldens tillvaro och beskaffenhet. »Naturvetenskapens
första grunder», äro för Kant »metafysiska» och transcendentala; för vår
monistiska världsåskådning däremot fysikaliska och empiriska. Likaså förhåller det
sig med matematiken. Dess fasta och oangripliga grundsatser äro enligt Kant
beståndande framom all erfarenhet och oberoende af denna; enligt vår
öfvertygelse äro de (såsom redan visats af Stuart Mill m. fl.) de sista abstrakta
resultaten af förnuftsslut, hvilka genom en lång kedja af erfarenheter så
småningom tillkämpats under kulturutvecklingens förlopp.
Ja, utvecklingen är också här trollformeln, som (— intill den ena sista,
substansproblemet ! —) leder alla »världsgåtorna» till deras lösning. Liksom vår
stora hjärnas gråa bark under tertiärtidens lopp fylogenetiskt utvecklat sig ur
våra primat-anors enklare stora hjärnans bark, så har också dess fysiologiska
funktioner samtidigt framåtskridit från de sistnämndas lägre själsverksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
