Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det rena förnuftets trosbekännelse. Efterskrift till "Världsgåtorna"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTERSKRIFT. 183
till räknandets och mätandets begynnelsegrunder hos de lägre naturfolken och
från dessa sedermera högt upp till kulturfolkens matematik.
Kant eller Darwin! Så får det numera låta på detta »kunskaps-teorins»
område. Antingen finnes det, som Kant II påstår, två olika världar, en empirisk
(som utgrundas genom erfarenhet och förstånd) och en intelligibel (endast för
tron och själen tillgänglig) värld; — eller äro dessa båda världar en och samma,
såsom vi lära af Darwins nygrundade utvecklingsteori. Enligt denna senare
gäller naturens mekanism, som åstadkommer allting efter fasta lagar, äfven för
människans hela, på hjärnverksamheten beroende själslif; det finnes ingen
»absolut frihet».
»Efter eviga, orubbliga, stora lagar
Måste vi alla fullborda vår tillvaros kretslopp.»
Kanske är den tid icke långt aflägsen, då man kommer att öfvertyga sig, att
den s. k. »kritiska filosofin» i verkligheten är rent dogmatisk. En dogm, d. v. s.
en subjektiv trossats, som är oberoende af all erfarenhet, är Kants »intelligibla värld»,
det obekanta på »hinsidan grafven», där Platons »eviga idéer», de »odödliga
själarna» och den »personliga guden» bo. En dogm är det gåtlika »Ding an sich»,
(tinget i sig), som lär gömma sig bakom alla företeelser och om hvars tillvaro
Kant själf ingenting vet. En dogm är det kategoriska imperativet, som för alla
olika människoraser vill uppställa en ovillkorlig och allmänt gällande sedelag.
En dogm är påståendet, att naturvetenskapens första grunder uppstått metafysiskt
och a priori. Och dogmatisk är sålunda hela det praktiska förnuftets stora
lärobyggnad, hvilken motsäger sanningarna, som vunnits genom det rena förnuftet,
men likväl förhärligas såsom kritisk världsvishet.
Kants auktoritet har sedan 100 år tillkämpat sig ett liknande öfvervälde i
den tyska filosofin, som Aristoteles ägde det under medeltiden. I otaliga skrifter
hålles denna dualistiska auktoritet såsom sköld mot den monistiska
naturvetenskapens anspråk. Men den viktigaste och samtidigt tacksammaste uppgiften af
dessa »Kant-studier» har ännu ingen löst, den nämligen, att på ett tryckark i
knapp och klar form uppställa mot hvarandra de fundamentala motsägelserna
i Kants båda världsåskådningar: till vänster på åtta sidor den monistiska
kunskapen om den empiriska världen genom Kant I:s rena förnuft; och till höger
på- åtta sidor den intelligibla världens dualistiska principer genom Kant II:s
praktiska förnuft,
På denna senare stödjer sig helt och hållet Erich Adickes, efter hvilkens
åsikt »världsåskådningen icke är vetandets utan trons område», och att sålunda
sanningen måste underordna sig diktningen. Han menar, att jag icke endast är
en stor nolla såsom filosof, utan äfven en människa utan känsla, emedan jag
bestrider känslans rättighet att framom förnuftet vilja nå till kunskapen om
sanningen. Något mindre tvär och ensidig är Julius Baumann i sin broschyr:
»Haeckel’s Welträthsel nach ihren starken und ihren schwachen Seiten. mit einem
Anhang über Haeckel’s theologische Kritiker» (2:dra uppl.). Jag skulle i de
flesta punkter kunna komma öfverens med denne filosofie professor i Göttingen,
om det skulle vara möjligt att öfvertyga honom om det berättigade hos de
monistiska grundåskådningar, till hvilka jag genom studium af den allmänna och
jämförande biologin med nödvändighet och helt naturligt måst komma.
Detsamma gäller också om den teolog, som bland alla motståndare till
världsgåtorna icke endast anslår den höfligaste och försonligaste tonen, utan
också grundligast och ärligast söker motivera sina afvikande åsikter. Denne man
är min högt aktade kollega, den liberale professorn i kyrkohistoria Friedrich
Nippoeld. Denne efterträdde för tjugu år sedan den berömde teologen Carl Hase,
en snillrik och mångsidigt bildad lärd, med hvilken jag under längre än tjugu
års tid haft talrika, vänskapliga och uttömmande samtal öfver de högsta frågor,
om »Gud och världen» liksom öfver vetenskapens viktigaste uppgifter. I lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
