Note:
Translator Edv. Schäffer is or might still be alive.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det rena förnuftets trosbekännelse. Efterskrift till "Världsgåtorna"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 EFTERSKRIFT.
nande förhållande stod jag också till en annan högt ansedd kollega, professorn
vid universitetet i Jena, den numera aflidne Richard Lipsius. När jag här
tacksamt minnes de många lärdomar och impulser, som jag under loppet af 42 år
emottagit af dessa tre framstående teologer, och när jag därvidlag åberopar den
personliga och vetenskapliga högaktning och värdering, som kommit mig till del
från dessa tre ärliga vetenskapsmäns sida, så ser jag däri samtidigt det kortaste
och bästa värn mot dessa skamliga och föraktliga angrepp, som af talrika
motståndare till »världsgåtorna» riktats mot min person och mitt lifsverk. Detta
gäller i synnerhet teologen Friedrich Loofs i Halle och filosofen Friederich Paulsen
i Berlin.
Friedrich Nippold höll redan den 10 maj 1884, när han öfvertog lärostolen
efter Carl Hase, ett inträdestal, som väckte stort uppseende bland hans teologiska
kolleger och lifligt bifall bland hans kolleger inom de andra fakulteterna; dess
titel var: »Die naturwissenschaftliche Methode in ihrer Anwendung auf die
Religionsgeschichte» (»Den naturvetenskapliga metodens tillämpning på
religionshistorien»). I detta snillrika tal ställer kyrkohistoriens representant det ovanliga
krafvet på sina fackkolleger, att de vid sina historiska och litterära forskningar
skola använda samma metoder som den moderna naturvetenskapen; därvid
nämnde talaren Alexander Humboldts, Hermann Helmholtz’, Faradays, Bunsens,
Tyndalls och Charles Darwins väldiga framgångar. »Med öppet sinne och varmt
hjärta närmar sig den vetenskapliga teologin och i synnerhet religionshistorien
de förvånansvärda upptäckter, som hafva att tolka nutidens ledande vetenskap
och som gifva hela epoken dess kännetecken.» Och liksom Carl Ernst Baer
under sin klassiska »djurens utvecklingshistoria» (1828) satte det betecknande
rättesnöret: »Iakttagelse och reflexion», så fordrade också Nippold 1884 för
religionshistorien först och främst skarpa och klara iakttagelser af fakta och först
därefter det fördomsfria och förutsättningsfria uppbyggandet af slutsatser, som
följa af dessa fakta. Med full rätt ställer han dessa »exakta, naturvetenskapliga
metoder i motsats till de »härskande konfessionellt dogmatiska», och betecknade
de förra som empiriska och de senare som ofelbara; samtidigt frånkände han
de senare »i alla deras former lika mycket deras karaktär af sträng
vetenskaplighet.»
Detta Nippolds betydelsefulla inträdestal är helt visst icke i de ortodoxa
teologernas smak, hvilka tyvärr än i dag i de största tyska staterna representera
den inflytelserikaste makten; det länder i så mycket högre grad vårt fria
Thüringeruniversitet Jena och vårt lilla storhertigdöme Weimar, den oangripliga fristaden
för ärlig forskning efter sanning och för oförskräckta läror, till all heder. Detta
tal blef först senare offentliggjordt i det öppna »kollegiala sändebref», som
Friedrich Nippold till följd af striden om »världegåtorna» riktade till mig. (Berlin
1901). Denna efterskrifts begränsade utrymme tillåter mig tyvärr icke att gifva
utförliga svar på min högt värderade kollegas inkast; jag måste nöja mig med
den försäkran, att jag är honom uppriktigt tacksam för de mig meddelade
lärdomarna på det för mig mera aflägset liggande teologiska gebitet. Äfven har
det lyckats mig att under längre och grundligare samtal åstadkomma samförstånd
vid många af de viktigaste åskådningarna, såvida ett sådant är möjligt mellan
en opartisk, filosofiskt bildad teolog och en uppriktig, efter filosofisk kunskap
sträfvande naturforskare.
Helt annorlunda förhåller det sig med en ortodox teolog, med Friedrich Loofs,
professor i kyrkohistoria i Halle. Hans »Anti-Haeckel», som 1900 utkommit i
Halle, är hufvudsakligast en utvald samling af de mest olika skymford och
förolämpningar; en profkarta däraf lämnar Heinrich Schmidt i sin broschyr, där den
upptager två sidor (19 och 20). De hedrande benämningarna: »dumhet,
okunnighet, ignorans, ovetenhet, nonsens» o. s. v. förstärkta af de tilltalande adjektiven:
otrolig, oerhörd, oärlig, ohederlig, anstötlig, motbjudande, föraktlig, för dum o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
