Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
5
stiftaren är det då tydligen af stor vikt att äga en klar
ugpfattning om grunden till handlingars straffbarhet.
De handlingar, som äro belagda med straff, kallas
brott, och brotten och deras straff är det, som utgör föremål
för den vetenskap, som kallas straffrätt (eller kriminalrätt).
Hvad i det följande skall framställas kommer
hufvudsakligen att röra sig om straffen och särskilt om en dithörande
företeelse, den villkorliga domen. Innan vi öfvergå till
densamma, torde det emellertid vara nödigt att gifva en kort
framställning af straffmedlen öfver hufvud, äfvensom af
straffets ändamål.
Att vissa handlingar drabbas af straff, är en urgammal
företeelse, och detta är helt naturligt; utan att åtminstone
grofva förbrytelser följas af straff, är ingen samhällelig
ordning möjlig. Men straffets beskaffenhet och
uppfattningen af dess syfte hafva under tidernas lopp undergått
stora växlingar. I älsta kända tider var straffet till
hufvudsakligen för att bereda upprättelse åt den genom brottet
kränkte, målsäganden, och denne fick själf sörja för dess
utkräfvande. Straffet hade då karaktär af hämd, om ock
vissa rättsliga former måste iakttagas vid dess utöfvande;
och samfundet var värksamt för straffet endast i så måtto,
att det lät hämden hafva sin gång, undandrog den
brottslige sitt skydd. Straffen voro fridlöshet och böter.
Fridlöshet innebar förlust af all rätt i samhället, af lif, ära och
gods. Ingen fick gifva den fridlöse skydd eller ens hafva
umgänge med honom. Böter förekommo ursprungligen
endast såsom ersättning för fridlöshet i sådana fall, då
målsäganden lät sig därmed nöja, och deras storlek berodde
alltså på enskild uppgörelse mellan parterna. Allteftersom
samhällsorganismen tillväxte i fasthet och styrka och den
insikten gjorde sig gällande, att straffet icke endast rörde
målsäganden, utan var af betydelse för samhället i dess
helhet, började detta själft öfvertaga straffvärkställigheten.
Böterna bestämdes till viss summa för hvarje brott, som
kunde med böter försonas, och i denna summa fordrade
samhället del: konungen, häradet eller staden, där brottet
begåtts, och målsäganden bekommo hvar sin tredjedel.
Fridlösheten upphörde för de flästa fall och efterträddes
af dödsstraff, landsförvisning, kropps-, frihets- eller
ärestraff. Så långt hade utvecklingen fortskridit, då 1734
års lag utkom, och denna medförde endast obetydliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
