Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
OM VILLKORLIG DOM.
7) Arelöshetsstraff, som innebar en förklaring
af domaren å samhällets vägnar, att brottslingen miste
äran, d. v. s. att han förvärkat hvarje anspråk på sina
medmänniskors aktning. Afskaffades genom 1864 års
strafflag.
Det straffsystem, som nu i sina hufvuddrag skildrats,
ter sig för närvarande tids föreställningssätt i hög grad
främmande genom den grymhet och det totala förnekande
af brottslingens människovärde, som genomgår detsamma.
Huruledes detta system under tiden 1840-1864
förändrades genom upphäfvande af de mäst stötande straffarterna,
hafva vi ofvan sett. Något måste emellertid träda i stället
för de upphäfda straffen, och detta blef i regeln
frihetsstraff, som utgör hörnstenen i det nu gällande
straffsystemet, men i 1734 års lag hade jämförelsevis ringa
användning. Så som detta straff på den tiden värkställdes
lämnade det rum för anmärkningar i nästan lika hög grad
som de öfriga. Om beskaffenheten af de anstalter, där det
värkställdes, kan man göra sig en rätt liflig föreställning,
om man erfar hvilka fordringar den tidens rättslärde ställde
å ett fängelse. Nehrman, professor i juridik i Lund, yttrar
i en år 1729 hållen offentlig föreläsning, att ett fängelse
»1:0) bör wara sådant, at delinquenten kan stå därutinnan;
2:0) at det eij aldeles är mörckt; 3:0) det är tort; 4:0) bör
der eij wara ful stank uti fängelset; 5:0) eij paddor och
ormar eller döda kroppar». Och i ett år 1759 utgifvet
arbete säger samme författare: »Skulle så hända, att then
anklagade dör i fängelset, bör han genast uttagas, på thet andre
fångar eij måge beswäras af stank». Det är föga troligt,
att fängelsernas värkliga beskaffenhet öfverträffade eller
ens uppnådde dessa fordringar. Och ännu långt in på
1800-talet befunno de sig fortfarande i ett mycket
bedröfligt skick. »Om möjligt ännu sämre var det sedliga
tillståndet inom straffanstalterna. I länshäktena fördes de,
som voro tilltalade för brott, samman med redan förvunna
brottslingar. Där sutto om hvarandra ynglingen eller barnet
och den i brott grånade förbrytaren. Där förvarades
missdådaren, i afbidan å lägenhet att försändas till något
fästningsfängelse, tillsammans med den fattige, som ej mäktat
utgifva böter för det han försuttit en stämning eller
uteblifvit med en infordrad förklaring. I det rum, som var
afsett för vatten- och brödfångar, träffade den grofve för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
