Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om villkorlig dom - 3. Den norska lagstiftningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
OM VILLKORLIG DOM.
–
straffet skall gå i fullbordan eller icke. Säregen för Norge
är bestämmelsen i 3 §, enligt hvilken äfven brott,
begånget före det villkorliga domfällandet, under vissa
förhållanden kan medföra det uppskjutna straffets värkställande.
Grunden till detta stadgande är, att det i regeln måste
hafva berott på domstolens okunnighet om det förut
begångna brottet, att personen undfick villkorlig dom, och
härtill är den dömde skuld. Domstolen har härigenom
varit förhindrad att fästa vederbörligt afseende vid
personens föregående vandel. Det är emellertid icke nog,
att brott af nämt slag begås under den fastställda
fristen eller inom denna tid upptäckes, ifall det är
begånget före det villkorliga domfällandet, utan åtal skall
ock vara anställt före fristens slut. Om domen faller inom
eller efter fristen, är däremot likgiltigt. Det riktiga vore
otvifvelaktigt att endast låta det komma an på begåendet
af straffbara handlingar och icke dessutom fordra, att åtal
blifvit anställt. Då likväl både den norska lagen och de
flästa andra europeiska lagar ställt sig på en annan
ståndpunkt, så beror det på de stora praktiska fördelar detta
medför.
Det är förut nämt, att domstolen i domen kan upp
ställa det villkoret, att skadestånd inom viss tid skall
utgifvas. Uppfylles icke detta villkor, så blir följden det
uppskjutna straffets värkställande, såvida icke
underlåtenheten är af beskaffenhet att icke kunna tillräknas den
felande, i hvilket fall rätten kan alldeles eftergifva villkoret
eller ock utsätta ny frist för dess fullgörande.
Den tid, hvarunder den dömde ställes på prof, är i
Norge tre år. Bestämmelserna härom växla mycket i olika
lagar. Somliga stadga liksom den norska en bestämd tid
t. ex. 2, 3 eller 5 år, andra öfverlämna denna sak helt
och hållet åt domarens afgörande i det särskilda fallet och
åter andra gifva domaren ett visst utrymme, inom hvilket
han har fria händer. Hvad som i detta afseende är bäst,
beror på förhållandena i olika länder. Bestämmandet häraf
blir för öfrigt naturligtvis alltid i viss mån godtyckligt.
Uppfyller den dömde de villkor, som i domen
fastställts eller äro i lag stadgade, så föreskrifver 4 §, att
straffet betraktas som värkställt vid domens afkunnande.
Alltså förhållandet är ingalunda detsamma, som om någon
straffdom aldrig blifvit fälld. Tvärtom, personen är dömd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
