Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om villkorlig dom - 5. Den villkorliga domens historia i Sverge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VILLKORLIGA DOMENS HISTORIA I SVERGE.
43
sätt som 1890: erinrade om, att frågan om villkorlig dom
behandlats vid det sjunde nordiska juristmötet i
Köpenhamn 1890 och anförde hvad där af en framstående svensk
jurist gjorts gällande emot institutet. Utskottet ansåg
fortfarande, att frågan ännu icke erhållit den utredning,
särskilt hvad vårt lands förhållanden beträffade, att utskottet
kunde tillstyrka riksdagen att förorda den ifrågasatta
lagändringen, samt fann äfven nu en skrifvelse till kongl.
maj:t med begäran om endast utredning i ämnet vara
hvarken erforderlig eller lämplig, då kongl. maj:ts
uppmärksamhet redan blifvit fästad på saken genom den ofvan
nämda framställningen af 1890. Utskottet hemställde
alltså, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Första kammaren biföll utskottets hemställan utan
att spilla ett ord om motionen, andra kammaren däremot
afslog detsamma och biföll motionärens förslag. Då första
kammaren fattat motsatt beslut, var frågan emellertid
förfallen.
Vid 1894 års riksdag upprepade herr Andersson ånyo
sin motion om skrifvelse till kongl. maj:t med begäran om
utredning och undersökning, i hvad mån villkorligt domfällande
kunde finnas lämpligt att i svensk lagstiftning införas, samt om
inkommande med det förslag, hvartill en sådan undersökning
kunde föranleda. I motionen anföres, att den villkorliga
domen redan ingått i en mängd lagstiftningar och att man
öfverallt funnit sig nöjd med den samma, hvarpå det
heter: »Förunderligt är det då i sanning, att man här
i landet icke ens vill anse saken förtjäna en närmare
utredning, ty obestridligt lär väl vara, att vi ingalunda sakna
anledning därtill.»
Lagutskottet refererade i sitt utlåtande, hvad vid
riksdagarna 1890 och 1893 i frågan yttrats, och
förklarade, att de skäl för afstyrkande hemställan, som
anförts 1893, fortfarande ägde full giltighet. Alltså
hemställdes, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Reservation häremot anmäldes af två
utskottsledamöter.
Vid frågans behandling i riksdagen inträffade nu
för första gången i första kammaren, att ordet begärdes
före frågans affärdande. Det var biskop Billing, som bröt
tystnaden och i ett varmhjärtat anförande uttalade sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
