Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min moders testamente (1869)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Har Damis verkligen sagt delta?
– Ja, dina tankar om Artemis torde icke i dag vara
uttalade för första gången.
– Förlåt mig, min far, jag har verkligen förut
nedskrifvit dem och visat dem för Damis.
– Och han sedan för Apollonius.
– Hvad säger du? Det är icke möjligt.
– Damis har sagt mig det. Den store siaren
hade yttrat till Damis, att du nog kunde blifva
en stor filosof med tiden.
– Min far, min gode far!
– Lugna dig, Adeimantos. Jag är glad å dina
vägnar, men jag är också orolig. Dina tankar
äro vackra, men de äro icke en frisk och
harmonisk sjuttonårings. Det ligger i ditt
väsen något öfverspändt: den alltför hårdt spända
strängen kan snart brista.
– Det vore kanske också det bästa.
– Så säger man icke vid sjutton år. Zevs beskydde
dig, min son. En sak till gör mig ängslig.
– Hvad då, min far?
– Det sätt, hvarpå du nämnde Arete, låter mig förstå,
att du älskar henne.
– Kanske ... ja, jag tror det.
– Det smärtar mig, ty hon passar dig ej,
emedan hon lärer vara lika svärmisk som du, hvilket
aldrig kan utfalla lyckligt. Dessutom, har du icke
märkt, att någon annan flicka älskar dig?
– Menar du kanske Ismene?
– Ja, din kusin Ismene. Jag trodde på grund
af den förtrolighet, som alltid rådt er emellan,
att äfven hon vore något för dig och med tiden
skulle blifva ännu mera. Jag kan icke neka,
att jag älskade denna tanke, liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
