Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min moders testamente (1869)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Jag igenkänner icke dessa uttryck. De äro
icke af Platon; kanske äro de af Filon.
Hvarför frågar du mig så?
– Jag har läst dem någonstädes. Men jag hindrar
dig, min far, med mina frågor. Jag skall snart
komma efter dig hem.
– Farväl, Adeimantos.
– Farväl, min far.
Paralos gick. Adeimantos kastade en lång blick efter
honom.
– O, min far – sade han halfhögt – hvarför vågar
jag ej för dig säga och fråga allt, hvad jag ville,
när det gäller min moder? Hvarför vågade jag ej
visa dig detta underliga fynd, som kanske skulle
kunna lämna mig en ledtråd i det mörker, som hvilar
öfver min moders minne.
Adeimantos upptog från sitt bröst en liten gulnad
lapp af pergament med brända kanter, höll den mot
det klara månljuset och läste ännu en gång de honom
redan välbekanta orden:
»Ikläden eder den nya människan, som är enligt Gud
skapad i sanningens rättfärdighet och helighet».
– O, min moder, min moder, det är din hand, som
insytt denna lapp i bältet till min gossdräkt.
Jag har ej drömt det. Men hvad har du velat,
hvad har du menat? Att jag skulle blifva ren
och helig – ja visserligen – och att jag skulle
blifva en ny människa – ja visserligen – men huru?
Adeimantos sjönk åter i tysta tankar, det gulnade
pergamentet föll ur hans hand och blef liggande på
marmorn.
Det hade blifvit funnet på det sättet, att en fattig
kvinna, åt hvilkens lille gosse den sexåriges rock för
några år sedan blifvit bortgifven, dagen förut närmade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
