Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några drag af kulturens offerväsen (1880) Föredrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KULTURENS OFFERVÄSEN. 239
bildningens offerväsen, som ligger däri, att hos en
och samma människa den ena eller andra kraften måste
lefva på de öfriga krafternas bekostnad. Men hvad som
försiggår inom hvarje människa särskildt, det har sin
motsvarighet i det, som angår människornas ömsesidiga
förhållande till hvarandra. Bildningsarbetet fördelas
på de särskilda individerna, på familjerna, på
nationerna, och icke det allenast, utan äfven de på
hvarandra aflösande generationerna. Härvid inträffar
det visst icke alltid, att mödan och njutandet af
mödans frukter äro jämnt föidelade. Den ene plöjer,
den andre sår, och den tredje skördar. Nu har
visserligen hvarje arbete sin tillfredsställelse
för den, som antingen i likhet med barnet kan
förglömma sig i det närvarande ögonblicket och
förgäta allt annat eller ock i likhet med den vise
kan öfverskåda det hela och då också se, att intet
arbete är fruktlöst och att intet arbete är litet
eller föraktligt. Men de flesta människor äro hvarken
barn eller visa utan utgöra en medelsort, och äfven de
visaste äro ej ständigt visa, utan trampa äfven de för
det mesta medelvägen. Alla sådana icke-visa och alla
sådana visa i sitt lifs hvardagsstunder - som väl ändå
äro de flesta - äro tillräckligt långsynta för att
se ut öfver gränserna af det närvarande ögonblicket
och leta efter en stadigvarande frukt af sitt arbete,
och tillräckligt kortsynta, för att den frukten mycket
ofta skall falla utanför deras synkrets; eller om de
se frukten, så se de icke, om de själfva skola få vara
med om skörden. I hvarje sådan stund blir dem arbetet
en börda, hvilken de draga för andra och icke för sig
själfva, och de känna med sig, att de äro offer, om
de ock icke alltid kunna gifva rum åt den upplyftande
tanken att de äro kulturens offer. Bonden vandrar fåra
efter fåra sina trötta fjät efter plogen och undrar,
om hans åker skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
