Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några drag af kulturens offerväsen (1880) Föredrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KULTURENS OFFERVÄSEN. 243
Man kan med en viss oro spörja: hvar skall detta
sluta. Ja, den frågan besvarar ingen. En gräns
måste väl ändå tänkas, ty resurserna äro icke
outtömliga. Ingen kan veta, när en människa födes,
huru gammal hon skall bli, ty den mänskliga lifstråden
är, om man ser saken i allmänhet, från hvarje tänkt
punkt ytterligare uttänjbar: men i verkligheten kommer
ändå hvarje människa till en punkt, då hennes kraft
att lefva är uttömd. Ingen kan veta, när en pilt
födes, huru långt han skall hinna i bildning, ifall
han får lefva, och ifall hans naturliga begåfning är
mycket stark. Han kan bli, såsom Kant, ej blott en
grundlärd man utan en af banbrytarna i bildningens
värld. Detta är möjligt; men säkert är ej blott det,
att huru långt han än kommer att rycka bildningen
framåt, så skall det nya steget i alla fall vara bra
likt ett och annat gammalt steg, som är taget förut,
utan äfven det, att om blott lifskraften räcker till,
den utmärkte mannen en gång skall befinnas såsom
just samme Kant, hafva öfverlefvat sig själf, så
att de tankar, med hvilka han en gång satt världen
i rörelse, för honom själf blifvit icke lefvande
och rörliga andegestalter utan fixa idéer. Således
skapar sig äfven den store mannen med allt sitt
väldiga arbete till sist behofvet att få dö, och
detta medger man, då man säger vid grafven, att den
trötte behöfde komma till ro. Men detsamma, som här
sagts om den enskilde, gäller ock om familjen, folket,
nationaliteten: hvar och en af dessa har sin tid att
träda in i kulturarbetet, d. v. s. i historien och
när de där en tid arbetat, skapa de sig till sist det
sista behofvet: det att få dö. Detta visar, att äfven
behofven hafva en gräns, åtminstone för de enskilde,
och för de människoklasser, som i någon mån bevara
analogierna till en mänsklig individualitet. Gör
äfven hela mänskligheten detta? Utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
