Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tal för minnet af Christopher Jacob Boström vid Nordiska festen i Uppsala den 31 kanuari 1867
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAL. 275
Med mer än vanlig styrka uttalades detta af en
bland de män, om hvilka vi i dag enligt det vanliga
språkbruket säga, att de bortgått under det förflutna
året. Jag menar Christopher Jacob Boström.
Han betonade det i lära och lefverne. Han lärde,
att det finns ett andligt och evigt, och han var d
j arf nog att påstå, att detta vore den egentliga
kärnan och väsendet äfven i det som förgår. På detta
väsentliga riktade han sin blick och bedömde allt
därefter. Stort var för honom det allena som bar det
väsentligas prägel, litet och obetydligt allt det
öfriga. Med en ynglings hängifvenhet älskade han det
förra, med en mans öfverlägsenhet visade han tillbaka
det senare. Hjärtat i hans bröst och gisslet i hans
hand voro rörliga nog, men drifkraften till bägge
var kärleken till det som aldrig förgår.
Det som aldrig förgår - hvilken är dess gestalt? Huru
ser det ut, dess anlete? Fullkomligt ohöljdt framstod
ännu aldrig detta anlete för ett mänskligt öga. Men
den ande af brinnande sanningsbegär, som med eller
mot de enskildas vilja skaffat sig en väg öfver den
mänskliga historiens alla områden, denna ande har
tid efter annan, sekel efter sekel, fläktat undan
en flik af det underbara anletets slöja; och den,
som då haft sitt öga öppet för andra syner än dem af
töckengestalter eller bländande färgspel, han har då
uppfattat ett drag af det anletet, uppfångat en blick
ur dess öga, och hvad han då sett, det försöker han
sedermera så fattligt att återgifva för sina mindre
klarsynta bröder; och emedan han sett hvad icke alla
hafva sett, så kallar man honom då en Siare.
En sådan siare var Boström. Såg då han det underbara
anletet ohöljdt? - Nej, men han såg mer än de fleste,
och med mera allvar än de fleste. Han såg, att det
anletets sanning var klarhet, dess skönhet harmoni,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
