Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tal till Uppsala studenter vid afskedsuppvaktningen del 23 maj 1885
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TAL.
icke snabbfotad. Skall jag nu bli efter, så är det åt-
minstone icke mina uppsaliensare, som bli ögonvittnen till
min skam, och det gläder mig; det är mig på sätt och vis
en tröst vid skilsmässan. Men jag har ock en bättre, be-
stående däri, att vi egentligen icke äro på allvar skilde.
Det finns en förbindelse, som icke upplöses, jag vill
icke säga af något femtiotal mils afstånd - det är ju en
småsak -, men som icke ens upplöses däraf, att den ene
eller den andre i en hastig vändning ramlar af kulturens
vagn och blir efter. Det finns ett sätt att färdas, som
icke sker i spårvagn, den där alltid i sin rörelse har
något hårdt och rasslande; det är det allra
äldsta sättet: det är att gå på sina fötter. Och
det finns ett mycket vackert sätt att gå, som ingen
kommunikationernas förbättring vare sig öfverträffar
eller gör öfverflödigt; det är att gå arm i arm med
en vän. Nå väl, de vänner, som en gång gått arm i
arm, jag vill icke säga i paradiset, ty därifrån äro
vi nu en gång utdrifna, men utefter brädden af den
flod, den flod af djupa, hemlighetsfulla, trånande
och dock så kristallrena känslo- och tankevågor,
hvilka tyst smyga sig in till paradisets strand,
och om hvilka det kan vara svårt att säga, huruvida
de mest skifta i minnets färg eller i hoppets -
de som där gått arm i arm och i den floden skådat
hvarandras verkliga anlete, de skola - det är min
tro - söka hvarandra åter, om de ock, drifne af
nyfikenhet att bese världsstadens olika hörn, kommit
in på mycket skilda spårvägar. Vid den flodstranden
har jag i min ungdom gått arm i arm med så mången
Uppsalastudent, att jag menar mig äga rätt att på mig
och eder tillämpa den lagen. Därför kan jag egentligen
icke på allvar från eder skiljas. Därtill kommer nu,
att jag dragit mig undan, väl till ett annat land,
men icke till ett främlingsland. Norge är vårt sköna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
