Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Konungen och författaren. Patriarken på Ferney
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 VOLTAIRE.
aderton år, räddat henne från ett kloster. Hon var hans
allmoseutdelerska. ’Hon är," sade han, användande en
öflig klosterterm, "min grytsyster’.
Han är således lycklig i sitt hemlif. Hvad beträffar
hans författarskap känner hans ryktbarhet nu snart icke
några gränser. Då bryter han sitt lugn för att rusta sig
till sitt lifs stora kamp och stora hjältebragd, skyddet och
försvaret af de olyckliga protestantiska offren för religions-
förföljelsen. Och nu värmes och eldas han mer än någon-
sin förr af det slags ädla ifver, som yttrar sig som glöm-
ska af egna intressen för att tjäna en stor sak. Och så
kunna goda handlingar belöna sig själfva, att det icke blott
är de olycklige Voltaire gagnat med sitt mod, det är sitt
eget minne han kanske bevisat den största tjänsten, ty
från denna stund är hans namn oupplösligt förbundet med
en af de största handlingar någon tankens och ordets man
uträttat. Stora voro också hans ansträngningar, oförtrutna
hans bemödanden, och om begge vitnar nödvändigheten för
honom att under denna tid nedlägga sina litterära arbeten
för att helt och odelat egna sig åt denna sak. Hans
energi är beundransvärd, han växer under denna kamp
just därigenom att han här måste bortlägga hånets vapen,
tala allvarets lugna språk och säga icke blott sitt förstånds
men sitt hjärtas mening. Men betydelsen af hans strid ligger
framför allt däruti att den är ett prejudikat, att den för all
framtid har om icke omöjliggjort dock brännmärkt användan-
det af en viss religionsbekännelse som skräck medel mot en an-
nan. Voltaire har icke krossat religionstyranniet, men det är
tillräckligt mycket för en mans gerning att hafva lyckats
krossa det religiösa barbariet, åtminstone det offentliga
under lagliga former uppträdande. Resterna af ett reli-
giöst barbari äro dock tillräckligt många i vår lagstift-
ning och bland våra vanor, för att vi med lifligt intresse
kunna följa striden än i dag. Turgots ord om hvad reli-
gionstvånget innebär äro kanske det vältaligaste som ytt-
rats i detta ämne. "Religionen," säger han, "kan den :
anbefalla eller tillåta brott? Att befalla ett brott är att
begå ett sådant; den som befaller ett mord, betraktas själf
som mördare. Men den furste, som befaller sin undersåte
att bekänna en religion eller afsvärja den som han tror,
befaller ett brott, förråder sitt samvete, gör en sak, som
han tror, att Gud förbjuder honom."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
