Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Voltaires religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 VOLTAIRE.
tade som vanliga hvardagshändelser — hvad skulle den
ruinerade ägaren till de gadarenska svinen säga? är en
af anmärkningarna som Voltaire gör — är den gamla
klangen försvunnen. Han fruktar icke ens att för-
bättra eller att tillägga nytt. Så säger han om trädet,
som bar dödens och arfsyndens frukter, att det gärna
kunnat vara två träd, ett godt och ett ondt, för att bereda
möjligheten till ett val. Han beklagar Adam och Eva,
som så oerfarna af världen utsattes för den gamla ormens
försåt. Det är en författare, som kritiserar en annan för-
fattare i dessa anmärkningar. För att öfvertyga tänkaren
är måhända icke denna kritik den bästa. Men i lättfatt-
lighet är den oöfverträffad, och det är till folket Voltaire
talar. Med alldeles ovedersäglig tydlighet framgår nämligen,
att naturen, så framstäld, icke mer liknar den natur vi
känna. Vi finna tvärtom, att hon icke alls pu för tiden
är sådan, vår natur har sina orubbliga vanor, som hon
aldrig frångår och som framträda så mycket tydligare just
genom kontrasten till dessa naturbilder. Vi äro trygga
vid dessa vanor, och utan dem skulle vi evigt frukta, att
fikonaträdet bar törne och drufvan tistel, att vattnet måhända
skulle börja brinna och elden förvandla sig till en flytande
vätska, vi skulle vara olyckliga, omgifna af skrämmande
spökgestalter, som plötsligt bytte form och natur, om dessa
undervärkssprång i hennes lugna karaktär fortfore, om hon
gåfve regn, så fort någon behöfde regn och både därom
eller dylikt: hennes orubblighet är det fasta stödet för all
vår handling och det fins icke ett ögonblick, som vi icke
taga denna orubblighet till utgångspunkt för alla våra be-
räkningar. : ;
Men ännu olyckligare vore vi, om hennes styresman,
Gud, följde människornas exempel och vore egoistisk, ty-
rannisk, hämdgirig. I ett af sina starkaste uttalanden för-
följer Voltaire sådana föreställningar. Han kallar den,
som tror så, den otrogne. Det är här han uppställer sin
rättrogenhet som en pliktfordran. Gud som ett särskilt
egendomsfolks gud, såsom den där utrotar amalekiterna
eller ger befallning till blodutgjutelse och bedrägeri eller
ställer omöjliga och orimliga fordringar på lifvet och i
annat fall undandrager sina välgärningar — det är ingen
gud, det är en afgud, ty han är icke fullkomlig ens enligt
våra begrepp om mänsklig fullkomlighet. Religionens
=)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
