Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Voltaires religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS RELIGION. 39
Här råkar dock Voltaire i strid med sina egna refor-
matorsinstinkter och blir icke häller längre konsekvent.
Ofta dagtingar han själf, men ofta åtar han sig också
det otacksamma värfvet att strida mot makten, när den
missbrukas, eller mot okunnigheten, när den tar lärdomens
mask. Härom säger han själf i den filosofiska ordboken
under titeln filosof följande: län |
«Jag vet, att man påstår, att den vise aldrig bör
låtsas om sina åsikter inför vanligt folk, att han bör vara
galen med galningarna, enfaldig med de enfaldiga, men
man har ännu icke vågat säga, att han bör vara skälm
med skälmarna. Men om man fordrar, att den vise alltid
bör vara af samma åsikt som de, hvilka bedraga männi-
skorna, är det icke det samma som att begära, att den
vise icke bör vara hederlig? Skall man af läkaren fordra,
att han alltid är af kvacksalfvarnes åsikt?" Dock — Voltaire
är nog lycklig att finna understöd, när han uppträder mot
det officiella förtrycket. ;
Han har lyckan och allmänna opinionen på sin sida
och fortfar att stå i gunst hos de mäktiga, denna lyckliga
tillfällighet och” tidsförhållandenas: tolerans för de ideer,
som han var tolk af, tillskrifver han nu sitt eget utom-
ordentligt visa uppförande.
När denne bortskämde lyckans och naturens gunstling
gedan bedömer de män, som stått i stridens tunga och
hetta och fått lida hån, smälek och förföljelse, finner han
deras öde hårdt men rättvist. Och han sluter sig till hopen,
som gör dem förebråelser för deras uppoffringar eller gör
narr af deras yttre uppträdande och oregelbundenheterna
däri. Jungfrun af Orleans, bondflickan, som befriade sitt
land, har han intet annat än de gröfsta okvädinsord för.
Det fel, han hos henne finner, var svärmeriet, och tecknet
därpå finner han däri, att hon icke lugnt fortsatte med att
valla sina får. Hon gick utom gitt köns gränser och var
ingen sann kvinna, hon tog ju både svärd och brynja, och
steg till häst och deltog i striderna. Han har förnedrat
sig att göra en smutsig skildring af denna bjältinnas och
martyrs lif, en skildring, som visserligen icke var afsedd
för att tryckas och som han själf ångrade, men som i alla
fall visar, med hvilken fanatism han — icke fanatikern —
angrep äfven det största minne, när det gjorde intrång på
hans filosofiska fördomar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
