Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Voltaires moral och samhällsmålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS MORAL OCH SAMHÄLLSMÅLNING. 41
Också framställer han, huru för denna hvardagsvarelse,
som lefver i det närvarande och behärskas af det närvarandes
fröjder, ett sådant lif, som reformatorns, blefve icke blott en
plåga utan en falskhet. Denna plåga kan öfvergå till ett lång-
samt själfmord, om människorna tvunges att antaga reforma-
torns lefnadsordning. Som en lefnadsordniog för mänsklig-
heten är den därför en olycka. Han hämtar exempel ur sam-
tidens lif. Munkväsendet med sin själfförsakelse har skapat
en svärm af hycklare, som tagit budet att försaka världen
till en förevändning för lättjan och detta bevisar, att det, som
varit nödvändigt under vissa förhållanden, under hvardags-
förhållandena blir öfverflödigt. Det är därför Voltaire
mot alla dessa vanor och bruk, som stå i samband med
världsförsakelsen, såsom munkväsende, rädsla för bildningen
och världens fröjder, sätter njutningen, glädjens evan-
gelium, krafvet på lycka som naturens egen fordran
och rädslan för lidandet som naturens egen röst. Lyckan
som en allmänt mänsklig rättighet blir hans lösen. Arbetet
på lyckan framställes som ett fullt naturligt sträfvande. Mot
all själftagen rättighet att tillfoga andra lidande och nöd
reser han sig med kraften hos den, hvars lifliga öfver-
tygelse det är, att människan är skapad till sällhet och
icke till att vara sig själf eller andra en plåga. Mot
hvarje lära, som förkunnar lidandets företräde framför glädjen
för karaktärens utveckling, gör han motstånd. I följd
häraf ser han också friheten som lyckans grundvilkor,
tvånget som dess förnämsta hinder. Olyckligtvis skiljer
han icke så noga på, när tvånget är naturens egen lag,
afsedd just för själfbibehållelsen, d. v. s. när det själf är
lyckoprinceip. Hans ädelmod mot lidande och betryckta är
lika bekant som hans bitterhet mot literära motståndare
och medtäflare. Hans naturliga känslor äro i begge fallen
lika omedelbara ’och oemotståndliga. När han upptar en
stackars sjuk gosse i-sitt hus, är hans omsorg om sjuk-
lingen sådan, att han skrifver personliga bref med d2 om-
ständligaste sjukdomsbeskrifningar till en parisisk berömd lä-
kare för att inhemta hans råd, och bekant är det vackra draget,
när han tog upp en fattig flicka, som var släkt med Corneille,
och förklarade, att ingen soldat får tillåta, att hans generals
dotter lider nöd. När han fick höra uppläsas Rousseaus lettres
de Ia montagne (bref från bärgsbygden), där han själf
anfölls, berättar Grimm, huru hans ansigte blef eldrödt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
