Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Voltaires moral och samhällsmålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 VOLTAIRE.
hans ögon flammade och han i förskräckligt raseri utbröt:
«den uslingen! det odjuret! jag skall piska honom, ja, jag
skall laga, att han blir afbasad på sina bärg på sin ammas
knän!< «För all del lugna Er,’ sade då en bredvidstående,
«jag vet, att Rousseau ämnar göra Er ett besök och kan
hitväntas snart nog." "Ja må han komma," svarade Vol–
taire. "Men hur skall ni ta emot honom?" "Ta emot
honom ... Jag skall bjuda honom på kväll, lägga honom i
min egen säng och säga: här är ett godt bord, där är den
bästa sängen i huset; gör mig den glädjen att hålla till
godo och göra er hemmastadd.’’ |
Vid andra tillfällen däremot var han icke lika lätt
blidkad. Han visste, att framgången icke berodde på för-
mågan att lida och fördraga men på förmågan att kunna
försvara sig och äfven göra sig fruktad, och att vedergäll-
ningen är lika nödvändig som förlåtelsen och utan veder-
gälloingen ingen rättvisa. Ett vidsträckt bruk gjorde han
af sin nödvärnsrätt och fullföljde den så, att han missbru-
kade den. Men måhända var tiden sådan, att det var nöd- .
vändigt. "I Frankrike äro alla antingen hammare eller
städ,’" har Voltaire sagt. "Jag var född att vara det senare."
Men han blef hammare. sl ; |
Hvad som genomgår hans diktning är tanken på orätt-
visan. Vänder han sig till naturen, är den där i form af
slump. Det är en lycklig slump, om vi undgå en jord-
bäfning, hundratals olyckliga, lika oskyldiga som du eller
jag, falla offer därför. Sådan är den ande, som genomgår
den satiriska berättelsen Candides målningar af världsför-
loppet eller det skaldestycke, han skref vid underrättelsen
om Lissabons jordbäfning 1755, der han som sista resultat
tar sin tillflykt till bekännelsen om sin okunnighet om de
högre orsaker, hvilka leda världsstyrelsen, för hvilken han
icke vill släppa tron på en förnuftigt ordnande och rätt-
vis högsta makt. Vänder han sig till samhället, trifves
och frodas orättvisan också där. Den enskilda rättänkande
karaktären är som en ropandes röst i öknen, ingenting
förmår han. Ingenting kan tydligare visa oss den mino-
ritet, i hvilken de värkligen rättsifrande personerna be-
funno sig än den hopplösa skildring, Voltaire lämnar af
tidehvarfvets seder bland de styrande klasserna. Felet
ligger dock äfven hos de goda karaktärerna själfva, som
i allmänhet sakna den lugna. kraft och uthållighet, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
