Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Voltaires moral och samhällsmålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPSPOEPRS SR rr RA SR nr mA a nee mA Ds fe RE PESTEN FORE
BRASSAR ER la RTR EE na Sn AE rd he Na i ERA REN
VOLTAIBES MORAL OCL SAMHÄLLSMÅLNING. 43
ensamt kunna förskaffa rättvisan seger. Voltaires personlig-
heter besitta naturbarnets älskvärda instinkter men icke
den mogna mannens handlingskraft. De underkasta sig
som under ett oundvikligt öde och en hård nödvändighet
olyckorna. Det är denna resignation, som fulländar taflan
af tillståndets hopplöshet. Just tiden före revolutionen är
betecknad med detta ord: resignationen. Sådan är världens
gång och annorlunda blir det ej, var just hvad tidens bästa
andar bekände som sin tro. Arhundraden af förtryck hade
satt sin stämpel på samhället, och så djupt var denna stäm-
pel påtryckt, att den ansågs outplånlig. Det fordrades in-
genting mer och ingenting mindre än revolutionens upp-
ryckande med roten af hela feodalväsendet för att omskapa
tingens ordning. Men då ingen kunde förutse möjligheten
af en sådan omstörtning, hade man också vant sig vid
att finna allt naturligt. Att det var onaturligt, det
åtminstone ville Voltaire bevisa för samtiden. Man vänjer
sig vid allt det värkliga, tills det också. framstår som det
enda möjliga. Och så hade man i Frankrike under Ludvig
XIV:s tid tagit alla hoflifvets vanor till ämne för lofpris-
ning. Men med denna lofprisning var det nu slut. Narr-
aktigheten af allt detta fjäsk för makten och den lysande
omgifningens oduglighet och lättja — allt gripes på bar
gerning och skildras i naturmänniskan. En f. d. vilde, en
indian, är här hufvudperson. Han kommer till Versailles,
där hah icke ens lyckas träffa konungen, som han ville
söka för att få rättvisa, men i stället på en jesuits angif-
velse kastas i Bastiljen — och blir bortglömd där. Det
är drag ur Voltaires lif och drag ur hans erfarenhet, som
gå igen i denna skildring. : FÖRR ;
Zadig visar oss den unge begåfvade mannen vid hans
utträde i världen, ömsom en lekboll för lyckan, ömsom en
kastboll för olyckan. Allmänhetens gunst är som ödets —
lika oförtjänt men icke lika oförklarlig, ty den är en följd
af hans nåd hos fursten. Det är här hofmannen Irax
förekommer, han som till straff för sitt högmod blir upp-
vaktad af fem musikanter, som sjunga hans lof med fem
minuters uppehåll för hvarje gång, hvarvid slutligen det
underbara sker, att Irax tröttnar vid sitt eget lofprisande
och finner det vara ett straff att åhöra det. Kantaten har
följande lydelse:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
