Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Voltaires moral och samhällsmålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AR I
44 VOLTAIRE.
För hans makt ej finnes gräns,
Hvad behag i sätt och ton!
Tänk hur högt hans excellens
Måste skatta sin person!
Dessa skildringar äro för samtiden porträtter och bilder,
där hvar och en af egen erfarenhet kan tillsätta ett namn
eller en sann händelse. Vi skulle kunna kalla denne Irax
Saint Simon, den bekanta memoarförfattaren, om hvilken
en samtida kunde säga, att han «ij nationen blott såg adeln,
bland adeln blott hertigarna och grefvarna och bland dessa
blott sig själf". När cenaturmänniskans’" fästmö kommer till
Versailles för att befria honom och där finner sin förne-
dring, som blir priset för hans befrielse, bekräftar äfven
här samtidens krönika möjligheten af dylika aftal. Vi
kunna erinra oss presidenten Harlays ord om det allmänna
rättstillståndet. Den värde presidenten sade, att om han
blefve anklagad att ha stulit en af kyrkklockorna i Notre
Dame, det första han skulle göra vore att gömma sig.
Jämlikhetstanken har alldeles utplånats under stånds-
skilnaderna. Frankrikes adel är utblommad i hofvets drif-
husluft. Arbete, lifslust, tankekraft, handlingskraft, allt
har småningom förslappats i den förhexande atmosfären af
belöningar och straff, som komma af kunglig nåd. Are-
lystnaden har blifvit en osund täflan i inställsamhet, hvar-
vid förtalet ahvändes som medel att komma sig upp, och
allas krig mot alla är ordningen för dagen. Man skall
läsa Voltaires skildring af Candides ankomst till Paris.
Den enda tröst, man har, är att skratta. «Ar det sant,
att man alltid skrattar i Paris?" frågar Candide. ja
svarar den tillfrågade, ’"’men man skrattar af harm, ty här
beklagar man sig öfver saker med skrattsalfvor, ja man
begår till och med afskyvärdheter, allt under det man
skrattar.< Martin, Candides följeslagare, sammanfattar
deras reseerfarenheter i den reflexionen, att hän sett så.
mycket utomordentligt, att han icke vidare finner något
vara utomordentligt, och bokens moral är uttryckt i Can-
dides slutord: låt oss gå och sköta vår trädgård. Med
andra ord: låt världen sköta sig själf och låt oss för egen
del beundra naturen och sällskapasmed den. |
På samma sätt drifves hela samtiden till naturen som
en hviloplats från världens oro och kif. Och i tvänne
stycken, där Voltaire mer än eljes är skald och talar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
