Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Voltaires moral och samhällsmålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RENA vad 3 SRA SRS KESIFEENESISS SEA EES g
S 3 sr ERA ANAL SNR EE Ra RT VA ND SS KS SR ESS NK, 2 US G
Rs NES EDNER STEREO TERRAN
HANS MORAL OCH SAMHÄLLSMÅLNING. 45
hjärtats språk, har han uttryckt sin beundran för naturen
som en stor värkstad, fyld med lif. I det ena af dessa:
»värksamhetens princip eller man måste göra sitt val» förhär-
ligar han naturens storartade ekonomi och eviga föryng-
ringsarbete. ’Hvarje strå, som bortföres af vinden," heter
det där, "drages mot jorden af samma lag, som drager
jorden mot solen och solen mot henne." Samma lag är
värksam, fortsätter diktaren, i de dunster, som flyga bort
från jorden och återkomma som snö, dagg och regn. Och
så beskrifver han, att naturen alltid handlar, att själfva
döden handlar, att de döda kropparna icke ens äro passiva
men upplösas och förvandlas och sedan tjäna till föda för
nya varelser. I "samtal mellan filosofen och naturen — ett
annat af dessa små mästervärk, som visa hans förmåga att
tala en upphöjd filosofi i ett hvardagsspråk, som är på en
gång tjusande och storartat, är det naturen, som undergår
förhör af filosofen, hvilken vill veta, hvem hon är, hur
hon kan vara på en gång så död och så lefvande, hvarpå
naturen svarar:
«Mitt stackars barn, vill du, att jag skall säga dig
sanningen? Man har gett mig ett namn, som icke passar
mig. Man har kallat mig Natur och jag är alltigenom Konst."
Detta är kanske det högsta uttrycket för hvad Vol-
taire ser i världen. En besjälad och lefvande natur, hvars
skaparkraft är konstrik, ehuru omedveten, där ordning
härskar i hvarje kraftyttring, där stenar, bärg, ängar och
slätter bygga det stora världspalatset med aldrig tröttnande
ifver och outtömliga förråd, och där öfver allt härskar en
lydnadens lag, som icke tillåter något afsteg — sådant är
hans ideal. Denna världsordning med sitt upphöjda maje-
stät, som är pålitlig i sin värksamhet och erbjuder ett
outtömligt förråd för den mänskliga idogheten, är det
högsta begrepp, hvartill han kommit. Samhällets oordning,
hans egen ringa tro på osjälfviskheten och möjligheten ar
uppoffring för en idé, hans förmåga att upptäcka brister
och för deras skull glömma förtjänsterna, hans egna egen-
skaper lika väl som den honom omgifvande värklighetens
tillstånd hindrade honom att se den organiska utvecklingen,
där tillväxt både i materia och kraft är följden af gyn-
samma yttre: och inre förhållanden. Voltaire har förmågan
att finna sig i det närvarande, icke förmågan att hoppas
på ett tillkommande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
