Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppstått ur den med styltsteg försedda grafstocken, som vi än i dag se här och där på
Nya Zeeland och äfven i östliga Sudan. Det är icke omöjligt, att ett närmare studium
af de olika plogformerna i det gamla Egypten skall kunna lemna oss mellanformerna,
framför allt det stadium, i hvilket icke blott en enda ofvanifrån verkande kraft, utan
äfven en annan kraft, en dragande, utöfvad af vare sig människa eller djur, kommit
till stånd. För öfrigt finnas än i dag vidsträckta områden, i hvilka ett rätt
omfattande jordbruk bedrifves med den enkla odlingen för hand med hacka. I hela
det tropiska Afrika har först under de senaste åren plogen fått insteg här och hvar
genom europeiskt inflytande, medan t. ex. vid östkusten, där dock eljes sedan
urminnes tid arabiskt och indiskt inflytande låter sig påvisa, invånarne alltjämt
fasthålla vid sin primitiva landtbruksskötsel med hackan.[1]
Särskildt lärorika äro bemödandena att indela folken efter deras grad af kultur i
olika grupper. Redan Linné uppställde vid sidan af sina i det föregående omnämnda
fyra hufvudraser äfven en homo monstruosus och homo ferus, och,ännu i dag bemödar
man sig att formulera motsatserna mellan kulturfolk och »vildar». Ännu alltjämt talas
det om vildar i våra tidningar och mången gång äfven i riksdagsförhandlingar. I en
stor österrikisk stad har jag själf en gång upplefvat, att gatpojkarne under jubelrop
»en svarting, en vilde» förföljde en singalesisk lärd, som kunde läsa både
Shakespeare och Goethe på deras eget språk. En af Tysklands högste ämbetsmän har en gång
talat om folket på Samoa såsom »en handfull vildari. Orsaken till sådana falska
föreställningar ligger naturligtvis i det ringa anseende, som läran om människan förr åtnjöt.
Hur skall man kunna veta, om man ingenstädes fått lära det, att de helt mörkhyade
singaleserna hafva en urgammal kultur och filosofi, att samoanerna liksom andra
polynesier höjt sig till en långt utvecklad arbetets fördelning och kunna glädja sig åt en
högst invecklad kosmonogi och många andra märkvärdiga traditioner, eller att
japanerna i förhållande till sin kroppsstorlek hafva mer hjärna än genomsnittseuropeen!
Men äfven fackmännen bemöda sig än i dag fåfängt att uppdraga gränser mellan
kulturfolken och de primitiva, de så kallade naturfolken. Att den mörka hudfärgen
i det väsentliga utvecklat sig till skyddsmedel mot en brännande sol och icke har
det minsta att göra med den etiska digniteten, har jag redan ofvan antydt; men äfven
mer eller mindre fullständig beklädnad, som för många gäller såsom ett ofelbart
kriterium på kultur, förlorar sin betydelse, om man blott erinrar sig, att de gamla grekerna
voro stolta just öfver sin nakna kropp och visste, att det hos barbarerna gällde såsom
en skam att blifva sedd naken. Icke mycket bättre är förhållandet med afseende på
renligheten. Många bantunegrer borsta efter hvarje måltid länge och väl sina tänder
med en hård tandborste, men huru mången tysk och rysk bonde finnes det icke, som
aldrig hört talas om en tandborste! De flesta s. k. vildar pläga dagligen bada, under
det att européer finnas, som aldrig ens tvättat sig. Fullkomligt betydelselöst visar
sig egandet af skrift eller saknaden af densamma, om man tänker på den enorma
majoriteten af analfabeterna öfver de skrifkunnige t. ex. i Ryssland och i motsats härtill
på de flesta polynesiska stammars fenomenalt utvecklade minne. Till och med öfver
människoätandet har man under de senare åren lärt sig att döma helt annorlunda
än förr och i många fall uppdagat de allvarliga och djupa religiösa föreställningar,
som ursprungligen legat till grund för denna sed, och beträffande människooffer
må en erinring göras därom, att före slaget vid Salamis grekerna åt Dionysos offrade
tre fångna perser, nära anförvanter till Xerxes!
Ju bättre vi nu lärt känna »vildarne», desto klarare inse vi, att det ingenstädes gifves
en gräns, som skarpt och säkert skiljer dem från kulturfolken. Alltjämt måste vissa
mellanstadier uppställas, och liksom man förr mellan aktiva och passiva raser, mellan
»dag- och nattmänniskor» gifvit mongolerna en mellanställning såsom
»skymningsmänniskor», så har helt nyss en betydande auktoritet visserligen räknat grekerna till
de riktiga kulturfolken, romarne däremot till halfbarbarerna. Faktiskt finnas
numera inga verkliga »vildar», inga människor, som utvecklat sig under fullständigt
oberoende af alla kulturströmningar. Öfverallt, där man med allvar går in i
undersökningen af dessa förhållanden, upptäcker man sammanhang, lån och öfverlåtelser;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
