Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Frihetskrigen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
212 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
för gick man tillbaka till Thermopylerna. Passet var så trångt, att det med en
jämförelsevis ringa truppstyrka kunde försvaras äfven mot en stor öfvermakt. Man
trodde i Sparta, att 4,000 hopliter från Peloponnesos i förening med kontingenter
från mellersta Greklands landskap, Phokis, Lokris och Boiotien, hvilka närmast
hotades, skulle räcka till för denna uppgift, intilJ dess hela förbundshären hade samlats.
Den spartanske konungen Leonidas erhöll öfverbefälet. Samtidigt sammandrogs den
grekiska förbundsflottan i den trånga hafsbukt, som skiljer Euboias nordkust från
Thessalien, ty man ville hindra perserna att komma in på de mellangrekiska
farvattnen. Skeppen uppgingo till ett antal af 250, och af dessa hade Athen uppställt
halfva antalet.
Xerxes kunde alltså utan strid tåga in i Thessalien, som genast underkastade sig
och ställde en truppkontingent till hans här. Däremot led den persiska flottan
genom storm svåra förluster under sin färd längs Thessaliens klippiga, på hamnar
blottade kust. Vid Artemis’ udde, Euboias nordspets, kom det sedan till strid med
den grekiska flottan, hvilken strid trots den persiska flottans numerära öfvervikt
tog flere dagar i anspråk utan afgörande resultat. Under tiden hade Xerxes anländt
till Thermopylerna och börjat angreppet på grekernas fasta ställning, hvilket angrepp
naturligtvis förblef utan framgång. Men medan Leonidas’ uppmärksamhet togs i
anspråk åt detta håll, skickade Xerxes en afdelning utvalda trupper på branta
bergstigar öfver Oitabergets höjder i ryggen på fienden. När den grekiska hären såg
sig kringränd, upplöste den sig i vild flykt. Leonidas var för stolt att öfverlefva
nederlaget och fann hjältedöden i spetsen för sina spartaner.
Mellangrekland låg nu öppet för den fientliga invasionen, och städerna skyndade att
sluta fred med segraren. De, som icke gjorde detta, såsom Thespiai och Plataiai, blefvo
nedbrända. Äfven Athen vågade icke låta det komina till en belägring; men icke ens
nu ville man veta af någon underkastelse. Man utrymde således staden och
landskapet, förde kvinnor och barn i säkerhet på de närbelägna öarne och på den
peloponnesiska kusten. Under tiden samlade sig den peloponnesiska förbundshären på
Isthmos, den enda försvarslinie, som man ännu innehade. Den grekiska flottan hade
vid underrättelsen om nederlaget vid Thermopylerna lemnat Artemision och gått
tillbaka till den attiska kusten, där den intog en ny ställning mellan Salamis och
fastlandet, närmast i ändamål att täcka befolkningens aftåg från Ättika, men därjämte
också emedan det knappt en kilometer breda sundet var mycket bättre än det öppna
hafvet vid Isthmos lämpadt till skådeplats för ett sjöslag mot den persiska öfvermakten.
Alltså kunde Xerxes utan att röna något motstånd intaga det öfvergifna Athen, hvars
tempel nu uppgingo i lågor till hämnd för branden i Sardes tjugu år förut i tiden.
Fälttågets närmaste uppgift var nu ernådd och skymfen, som man lidit vid Marathon,
var utplånad genom intagandet af Athen. Men för att fullända Greklands eröfring
återstod ännu det svåraste att göra: att betvinga Peloponnesos. Dock kunde
landthären ensam icke lösa denna uppgift, ty grekernas ställning på Isthmos kunde icke
kringgås i flanken såsom Thermopylerpasset, och ett frontangrepp kunde här icke
hafva större framgång än vid Thermopylerna. Det gällde alltså att till sjöss öfverföra
hären till Peloponnesos. Men detta var omöjligt, så länge den grekiska flottan var
oskadad. Blott en drabbning till sjöss kunde fälla afgörande utslag. Därför beslöt
Xerxes att angripa fienden.
Den grekiska flottan hade genom förstärkningar bragts upp till 310 segel; den
persiska var afsevärdt starkare, men den kunde i de trånga farvattnen vid Salamis
icke låta sitt öfverlägsna antal komma till full betydelse. De persiska skeppen voro
hvarandra till hinder vid manövreringen och knäckte årorna för hvarandra. Snart
råkade allt i en hjälplös förvirring, skepp efter skepp blefvo af grekerna borrade, till
dess slutligen mot aftonen allt motstånd upphörde och endast spillror af den stora
persiska flottan i vild flykt sökte sin räddning.
Nu var ej längre att tänka på ett anfall på Peloponnesos, och eftersom hösten
under tiden inbrutit, återstod intet annat än att afbryta detta års fälttåg. Flottan
försvann ur de grekiska farvattnen och gick öfver till asiatiska kusten, och Xerxes
själf återvände dit landvägen. Landthären förblef under Mardonios7 befäl i Grekland
och tog vinterkvarter i det fruktbara Thessalien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
