Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Den grekiska enheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
314 J. BELOCH, GREKERNA INTILL ALEXANDER DEN STORES DÖD.
förbund, men som icke i statsrättslig mening tillhörde det athenska sjöförbundet,
förblef naturligtvis oberördt af fördraget. På grund af denna preliminära fred
utarbetade ett af sändebuden, Philokrates, det definitiva fördragsutkastet, hvilket sedan
också, naturligtvis icke utan häftig opposition, antogs i athenska folkförsamlingen
(slutet af mars 346). För fördragets ratificering afgick beskickningen än en gång till
Makedonien. Beskickningen fann konung Filip sysselsatt med rustningar till ett
krig mot Phokis, och han önskade, att Athen skulle deltaga i detta. Såsom gengäld
ställde han i utsikt återvinnandet af Euboia jämte andra fördelar. Beskickningens
flertal var genast villigt att ingå på förslaget, men till att afsluta ett sådant hade
man ingen fullmakt. Alltså kunde man närmast ingenting annat göra än att taga
Filips och hans thessaliska förbundnes ed på det fördrag, som var afslutadt. När
sedan konungen i officiell form upprepade förslaget, följde ett folkbeslut, som
uppfordrade phokerna att öfverlemna den delphiska helgedomen åt aniphiktionerna; i
fall af vägran hotades med en äthensk intervention.
Nu ryckte Filip mot Thermopylerna. Något motstånd mötte han ej vidare, ty
de delphiska tempelskatterna hade förbrukats under det långa kriget, och den
pho-kiska legohären hade i följd däraf sammansmält till 8,000 man, som visserligen
kunde vara starka nog till att bjuda thebanerna spetsen, men alls icke kunde mäta
sig med den makedoniska hären. Phalaikos, Onomarchos’ son och efter farbrodern
Phayllos’ död öfverbefälhafvare, tänkte därför icke på något motstånd, utan
kapitulerade mot villkor af fritt aftåg, och Filip kunde utan svärdslag intaga Phokis och
intåga i Delphi (juli 346). Det »heliga kriget», som under tio år förödt mellersta
Grekland, var härmed afslutadt. De phokiska »tempelröfvarne» erhöllo drägliga
villkor. Lif, frihet och egendom fingo de behålla, men städernas murar nedrefvos,
och det ålades landet att halfårsvis göra afbetalningar på de röfvade tempelskatterna.
För ordningens upprätthållande besattes landet af Filip och Thebe gemensamt. Den
delphiska helgedomen ställdes åter under amphiktionernas uppsikt. De röster, öfver
hvilka phokerna dittills förfogat i amphiktionernas råd, öfverflyttades på Delphi, och
Makedonien upptogs såsom medlem i amphiktionien. De pythiska spel, hvilka efter
tilländalupen fyraårsperiod inföllo just detta år, firades med synnerlig prakt och ståt
under konung Filips presidium.
Händelserna hade utvecklat sig med sådan snabbhet, att Athen äfven med bästa
vilja knappt skulle hafva varit i stånd att ingripa. Man kom i partiyran öfver
hufvud taget icke till något fast beslut, och så ordnades förhållandena i Phokis, utan
att Athen togs till råds. Därför höll sig Athen borta från de pythiska spelen, hvilket
så när hade föranledt Filip till ett nytt krig. Dock ville konungen undvika ett
fredsbrott, och äfven i Athen fogade man sig inför utsikten till ett krigs vådor. Sämjan
med Filip var emellertid störd, och särskildt var det Demosthenes, som motarbetade
ett närmande till Makedonien. Han hade verkat till förmån för freden, emedan han
var öfvertygad om dess nödvändighet, men han höll efteråt liksom förut Filip för
Athens farligaste fiende. Enligt hans uppfattning kunde ingen varaktig vänskap
bestå mellan en konung och en demokratisk republik. Hans politiska ideal var tvärtom
ett förbund mellan de båda demokratierna i Grekland, hvilka så länge stått fientliga
emot hvarandra, nämligen Athen och Thebe. Hittills hade motsatsen mot Phokis
drifvit Thebe öfver till Filips läger, men nu efter den phokiska frågans afförande från
dagordningen, måste den intressekonflikt komma till utbrott, som förelåg mellan de
hittills allierade, hvilka båda ville härska i mellersta Grekland. Thebe skulle i följd
häraf med nödvändighet tvingas till förbund med Athen. Det gällde alltså att
förbereda detta. Redan vid återkomsten från den andra beskickningen hade
Demosthenes gjort sina meddelegerade misstänkta, men nu lät han genom sin vän Hypereides
anklaga Philokrates, hvars namn stod främst i fördragsurkunden, med den
beskyllningen, att han låtit muta sig af Filip. Sinnesstämningen i Athen var sådan, att
den anklagade, som ej vågade afvakta domen, försvann och dömdes då in
conta-maciam till döden. Sedan skulle turen komma till Aischines, en annan framstående
medlem i fredskommissionen, men denne kände sig jämngod med Demosthenes
såsom talare och tät det komma till process, hvarvid anklagelsen i följd af dess egen
haltlöshet ohjälpligt underkändes (343). Trots detta nederlag inför domstolen hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
