Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Det stora samniterkriget och den nya romerska härordningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
398 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
samniterna, icke romarne börjat kriget och brutit den Caudinska freden, voro de såsom
gisslan lemnade romerska riddarne icke hotade till lifvet.
Romarne kunde icke förlika sig med tanken på den Caudinska fredens vanära. Sin
krigshärs skymfliga aftåg under oket kunde de visserligen icke förklara såsom en lögn,
men de påstodo, att konsulerna icke hade haft befogenhet till afslutandet af en giltig
fred. Senatens godkännande var nödvändigt, men senaten hade vägrat gifva ett sådant.
Senaten hade därför utlemnat konsulerna till samniterna, för att dessa skulle kunna hålla
sig till dem rörande den kasserade freden. Men i verkligheten voro nog det högsta
imperiets bärare fullkomligt befogade till att slutgiltigt uppgöra dylika fördrag, och först i en
senare tid har senatens utvidgade befogenhet bestridt äfven konsulerna denna rätt. När
år 143 f. Kr. konsul C. Hostilius Mancinus ingått en skymflig fred med de spanska
numantinerna, förkastade senaten denna fred och utlemnade Mancinus till numantinerna,
men dessa vägrade mottaga den utlemnade för att därigenom icke gifva sig sken af att
erkänna romarnes tillvägagående rättmätigt. Det var också i själfva verket
besynnerligt att taga till godo härens räddning genom ett skymfligt fredsfördrag men vägra
godkänna den ersättning, som ålåg såsom bytesobjekt, och att i stället för den
räddade hären prisgifva konsuln allena. Hvad som skedde vid Numantia i verkligheten,
hafva romarne sedan öfverfört på Caudium och därigenom förfalskat samniterkrigets
historia.
År 315 f. Kr. hade samniterna ryckt till angrepp mot romarne med betydande
framgång. De eröfrade Sora vid öfre Liris, norr om Fregellse, och eröfringen af
Saticula genom romarne och en romersk seger i närheten komma icke i betraktande
gentemot samniternas framryckning mot norr. Dessa tränga fram genom passet ad
Lau.tu.las vid Tarracina, den naturliga gränsen mellan södra och mellersta Italien,
Italiens Thermopyler. Här ledo romarne ett betydligt nederlag under diktatorn Q.
Fa-bius Maximus Rullianus, och efter denna seger stod vägen mot Latium öppen för
samniterna. Romarne måste draga sina trupper ur Apulien, men höllo sig dock kvar
där genom grundandet af fästningen Luceria, som i framtiden skulle blifva dem till
mycket stor nytta. Närmast verkade deras nederlag vid Lautulse, snart (år 314 f. Kr.)
affalla Campanien och Capua från romarne, dock för att återvända till dem, när
romarne segrat öfver samniterna vid Cinna. De tre närmaste krigsåren 313-311
f. Kr. voro gynnsamma för romarne, och deras betydelsefullaste framgång var
åter-eröfringen af Fregellse genom Rullianus. Genom olyckan vid Caudium hade de måst
återlemna denna plats åt samniterna. Nu togo de äfven Calatia och Nola. År 312
f. Kr. upprättade romarne vid Liris mellan Fregellse och samniterna den nya
fästningen Interamna och skapade därmed en ny stödjepunkt för sin kamp, och när år
311 f. Kr. samniterna inföllo i Apulien, slogo dem romarne vid Talion och vid Heliga
kullen. Det hade börjat gå utför med samniterna.
I detta ögonblick gåfvo de åt striden en ny vändning. Det lyckades dem att
åstadkomma en koalition med etruskerna. Det var den farligaste situation, som
tänkas kunde för Rom. Nu under året 310 f. Kr. gjorde etruskerna gemensam sak
med samniterna, de började krig mot Rom och inföllo från norr på romerskt
område, de drogo mot Sutrium i romerska Sydetrurien. Nu sågo sig romarne nödgade
att föra krig med front åt två håll. Men skulle deras här räcka till för krig både i
norr och söder? Skulle de kunna på en gång bekämpa etrusker och samniter och
hålla campanerna nere? Svaret afgaf i Rom icke fältherren utan statsmannen. Just
år 310 f. Kr. hade Appius Claudius blifvit censor, bland sin ätts gestalter den mest
egenartade och störste. För att möta sådana faror, som nu hotade Rom, behöfdes
en betydande förstärkning af hären. Men i Rom var härordningen på det närmaste
förbunden med statens författning, och med nya grunder för härens rekrytering måste
man skapa en ny författning. Denna nya författning för stat och här har censorn
för år 310, Appius Claudius, uppgjort och genomfört. Detta var det djupaste ingreppet
i statens lif alltsedan bondefrigörelsens dagar. Appius Claudius organiserade den
här, som bragte samniterkrigen till slut. Detta hans verk är organisationen af de
193 centurierna, den tillhör hans tid. Han var en den nya tidens man och tog
såsom politiker och härorganisatör hänsyn till ändrade förhållanden och till den nya
ekonomiska utvecklingens kraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
