Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Alexandriner och pergamener. Roms hellenisering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ALEXANDRINER OCH PERGAMENER. ROMS HELLENISERING.
449
rhodierna, så blef dock Pergamon genom denna romerska förläning i ett slag en högst
betydande stat. Äfven Vulsos strid mot galaterna var i pergamenernas intresse. Ett
angrepp från. Prusias af Bithynien mot Eumenes, romarnes vän, kunde icke skada
denne, ehuru Hannibal, som hade fått en tillflyktsort hos Prusias, på allt sätt sökte
åvägabringa en koalition mot romarnes lydige tjenare; också med Pharnakes I af
Pontos blef Eumenes utan att behöfva romersk hjälp färdig i kriget af åren 182-
179 f. Kr. Inom hellenismens värld var man icke synnerligen förtjust i denne
romarnes agent, som i sin egoism var villig att för dem göra hvad som helst. Till
och med till rhodierna hade han kommit på spänd fot, ehuru äfven de höllo
sig till romarne. Han
hade nämligen under
kriget mot Pharnakes
spärrat Hellesponten,
:genom hvilken
rhodierna hade
oundgängligt behof af fri
genomfart för sina
handelsfartyg. Blott med
Antiochos IV Epiphanes i
Syrien stod han i
vänskapliga förhållanden,
han hadehjälpthonom
då han tillträdde sitt
rike. Mest förhatlig var
dock Eumenes för
konung Perseus och för
grekerna och den förre
hade en väl grundad
rätt till detta hat. Det
var han,som genom en
cesa till Rom år 172 f.
Kr. framkallade
romarnes beslut att börja krig
mot Perseus, mot
hvilken han då på allt sätt
uppretade romarne.
Det länder den gamle
Cato till ära, att han vid
det tillfället ej deltog
i hedersbevisningarne
mot Eumenes.
Hämn-* den träffade Eumenes
på hemresan i Delphi,
då han så när fallit
offer för ett attentat, från
hvilket han endast med
svårighet räddades till
lifvet. Visserligen be-
stridde Perseus städse faktum, men man ansåg dock allmänt, att Perseus hade tingat
mördarne. Under kriget mot Perseus tjenade Eumenes romarne, men nu var äfven hans
stund kommen; romarnes fullständiga framgång blef för honom ödesdiger. På något hans
dubbelspel med Perseus och romarne, som man lade honom till last från år 169 f. Kr.,
torde man knappt hafva trott ens i Rom. Det afgörande härvidlag var, att det gått utför
till katastrof för Perseus och att Makedonien försvunnit ur de hellenistiska staternas
krets. Egypten var svagt och behöfde för egen del hjälp, Seleukidernas rike under
Antiochos III var slaget till marken, och Antigonidernas rike hade fallit. Hvartill
behöfde man nu konungen i Pergamon? Hans maktställning var för romarne dels icke
Stenen från Rosette i British Museum i London.
Världshistoria I.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
