Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Strid mellan lagstiftande makten och förvaltningen. Gaius Gracchus. Marius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
462 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
, också folktribun för år 123 och likaså för år 122 f. Kr., ty det hinder, som förut
stått i vägen för omval af tribuner, hade redan undanröjts. Äfven för det följande
året önskade han återval.
Gaius Gracchus hade kommit in i sin broders tankegång och måste anknyta vid
den, men det var ingalunda ekonomiska eller landtmannaintressen, som närmast
lågo honom om hjärtat, utan han åsyftade någonting helt annat, nämligen strid mot
senaten och grundandet af demokratien under dess ledares supremati. Denna strid
förde han såsom en den lagstiftande maktens strid mot förvaltningen. Äfven om
senaten hade utvecklat sig till ett regerande parlament, så tillkom dock icke
lagstiftningen densamma, utan folkförsamlingarne, som visserligen icke hade rätt till
initiativ utan blott röstade öfver de ledande ämbetsmännens förslag, de plebejiska
folkförsamlingarne öfver en eller flere folktribuners. I senatens hand däremot låg
förvaltningen, och gränsen för senatens befogenhet hade icke så mycket rättsligt
som faktiskt grundlag i gammal häfd och prejudikat. Senatens makt hade således
redan fått en fast utbildning, när den år 232 f. Kr. rönte det första ingreppet genom
tribunen Flaminius och hans åkerlag, då denne emot senatens vilja genom en lag,
genom ett plebiscit, genomdref det senoniska områdets utstyckning åt kolonister. Från
senatorisk ståndpunkt ser den senatoriskt tänkande Polybios, hvilken upplefde
Grac-chernas tid, icke med orätt hos honom upphofvet till detta onda. Flaminius var
en förelöpare till Graccherna och visar sig också såsom en sådan under utöfningen
af censorsuppdraget år 220 f. Kr., då hans reform af Centurieindelningen afsåg
bondeintressen. På samma sätt som Flaminius har Tiberius Gracchus utspelat den
lagstiftande makten mot den förvaltande, folkförsamlingarne mot senaten, emedan han
eljes icke hade kunnat förverkliga sina socialpolitiska syften, men med Gaius
Gracchus inträdde en fullständig förändring, ty för honom är icke längre
ekonomipolitiken hufvudsak, utan det är striden mot senaten. Hans yttersta mål var
demokratiens herravälde genom folktribunerna. För sin personliga del blef Gaius
Gracchus besegrad i denna strid, men han ledde in på den väg, som förde till senatens
förödmjukande och till det demokratiska kejsardömet. Kejsarens civila myndighet har
Augustus varaktigt grundat på den tribuniciska myndigheten, i Augustus har folktribunen
blifvit kejsare. Visserligen kunde tribunen hvarken genom ordets makt eller genom
folkbeslut eller genom gatustrider i hufvudstaden ernå denna makt, utan han vann
den med krigshärens och vapnens mäktiga hjälp. Äfven förlänandet af kommando föll
inom senatens maktområde, men det dröjde icke länge, innan äfven här den lagstiftande
makten ingrep, då Marius genom folkbeslut fick kommandot i kriget mot Jugurtha.
Detta blir för framtiden regel. Så fick Pompejus genom lag och emot senatens
vilja sina stora kommandon mot piraterna och mot Mithradates; det var folkets
f*nom plebiscit uttryckta vilja, som åt Caesar gaf ståthållarskapet öfver Gallien,
fven innehafvarne af de stora härkommandoskapen stå nu med sina intressen i
motsats till senaten. Man ser tydligt, att det är ute med senatens herravälde och
den aristokratiska republiken, så snart de stora militära kommandoskapens demokrati
förbinder sig med den civila af tribunerna representerade demokratien. Den
aristokratiska republiken kunde öfverlefva Pompeji segrar i Asien, emedan Pompejus
visserligen var en stor krigare, men en oskicklig statsman; men Caesars eröfring af
Gallien kunde den icke öfverlefva, ty allt föll nu tillsammans inför demokratiens
förbund med militarismen. Under den närmast följande tiden grundade Augustus
sitt kejsardöme på den varaktiga föreningen af den civila tribunmakten med det
prokonsulariska militärimperiet. Dessa äro de trådar, som från G. Gracchus och
Marius leda öfver till kejsardömet. Så té sig Marius och G. Gracchus, sedda sub
specie celernitatis, men samtiden såg ännu icke deras verksamhet i sådant ljus.
G. Gracchus tog närmast hämnd på dem, som hade uppträdt mot hans broders
anhängare. Han lät stadga landsflykt för den ämbetsman, som dömde en romersk
medborgare till lifs- eller kroppsstraff, och förbjöd att utan folkets hörande och
befallning döma en romersk medborgare från lifvet. Medelbart riktades denna lag
äfven mot senatens consultum ultimum och bestridde senatens rätt att fritaga
ämbetsmän från ansvarsskyldighet. Därpå upptog G. Gracchus agrarreformen, hvilken
han hade att tacka för sin upphöjelse, och återgaf kommissionen dess domsrätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
