Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den österländska forntidens politiska historia - 1. Babylonien före Hammu-rabi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 C. BEZOLD, DEN ÖSTERLÄNDSKA FORNTIDENS KULTURVÄRLD.
om.Babylonien betraktas som fullkomligt ociviliserade. Några skriftliga uppteckningar
hafva dessa stammar icke lemnat efter sig. I kilskrifterna uppträda de alltifrån 14:de
århundradet f. Kr. under namnet Kuti, och deras sydligaste områden bruka samman-
fattas under namnet Nairilanden. Ehuru vi ej kunna komma längre an till gissningar
angående deras språk och härkomst, ar det åtminstone klart, att de på enstaka ställen,
såsom vid Van- och Urmiasjöarne, bildat formliga stater. Äfven det höglandsområde, som
gränsade till dessa land i sydöst och sträckte sig från det senare Assyriens östra
gräns långt inåt Centralasien och söderut till Elam, var efter allt att döma befolkadt af
ociviliserade nomadstammar, som af gammalt voro farliga grannar förde babylonisk-
assyriska semiterna. Här bodde mederna, hvilkas namn (i en äldre form) torde
dölja sig under den i kilskrifterna ofta återkommande benämningen Manda-horderna,
medan deras land där brukade betecknas med namnet Ansan. De ursprungliga
medernas etnografiska ställning ar ännu fullkomligt outredd. Kanhända tillhörde de
samma ras som elamiterna. I hvarje fall blefvo de sedermera iraniserade af de
österifrån framträngande indogermanerna, hvilka i historisk tid slogo sig ned i en
vid krets rundt omkring Babylonien-Assyrien, och det var de indogermanska perserna,
som efter både medernas och elamiternas undergång äfven gjorde slut på den semi-
tiska kulturstaten i Babylonien och Assyrien.
Medan man endast har en ofullständig kunskap om grannlanden i öster
och norr, eger man en något mera ingående kännedom om landområdena väster
och sydväst om Mesopotamien, hvilka i stort sedt kunna betecknas såsom hemvist
för semitiska folkslag. Visserligen finnas äfven där mer eller mindre omfångsrika
enklaver inkilade, där stammar med icke-semitiskt sprak varit bofasta och delvis
till och med utvecklat en ganska betydande kultur. Om detta skett före den
semitiska invandringen eller om man bör antaga, att efter denna nya invand-
ringar till Mindre Asien egt rum västerifrån, alltså från Europa, ar någonting
som icke later sig med säkerhet afgöras. I alla händelser finner man redan
under andra årtusendet f. Kr. färdiga stater i landet på ömse sidor om floden
Halys. Ett af de statsbildande folken i denna trakt, hettiterna, omtalas i Gamla
Testamentet under namnet Hittim, i kilskrifterna såsom Hatti och på egyptiska minnes-
märken såsom Heta. Ett antal minnesmärken med en egendomlig bildskrift, som man
hittills icke har lyckats ställa i omedelbart samband med något annat skriftsystem
och som alltså troligen har en själfständig upprinnelse, afgifva vittnesbörd om detta
märkvärdiga folks civilisation, hvars afslöjande ar resultatet af framgångsrika utgräf-
ningar under de senaste aren. Att hettiternas sprak icke var semitiskt, har särskildt
P. Jensen definitivt bevisat. I stället hafva hans skarpsinniga tolkningar ledt honom
till det antagandet, att deras tungomål var en utvecklingsform af fornarmeniskan.
Om denna senare hypotes håller streck, far framtiden utvisa. Ännu kräfves mycket
arbete på detta svåra forskningsfält, innan tolkningens slutsten kan sägas vara lagd.
Med undantag af dessa Hattistammar och befolkningen i landet Mitanni, hvarom vidare
skall talas längre fram, voro de stora landsträckorna väster om Eufrat bebodda af semiter, /
som ide äldsta inskrifterna synas vara sammanfattade under namnet Amurru,»amoriter-
na», d. ä. sannolikt »Västlandets folk». Den vidsträckta syriska slätten var i historisk tid
upptagen af ett antal nomadstammar, de s. k. arameerna, hvilkas förnämsta gren utgjordes
af syrerna. Dessa hafva nästan aldrig lyckats sammansluta sig till någon större stat. Blott
på enstaka, genom sitt läge särskildt gynnade platser, såsom i det gamla Damaskus vid
Antilibanons östra sluttning, gingo dessa nomadstammar, hvilka för öfrigt brukade
utsträcka sina vandringar långt åt öster och nordöst, öfver till ett bofast lefnadssätt.
Västerut aflöstes de arameiska stammarne af en äfvenledes semitisk befolkning, som
man nu för tiden brukar kalla »kananeisk». Till denna hörde sedan midten af det
andra årtusendet f. Kr. äfven en del förut nomadiserande stammar, hvilka sedan de blifvit
bofasta, slöto sig tillsammans och bildade det israelitiska folket. Såsom närmast
besläktade med detta kunna edomiterna, moäbiterna och ammoniterna räknas.
Kananeer äro också de af grekerna under namnet fenicer sammanfattade innebyggarne
på den i öster af Libanon begränsade Medelhafskusten. Ej heller dessa tyckas hafva
bildat någon enhetlig stat af längre varaktighet. Emellertid måste här redan vid
början af det andra årtusendet vissa städer och stadsområden, som genom sjöhandeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
