Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den österländska forntidens politiska historia - 2. Egypten intill Amenofis IV. - Babylonien och Assyrien intill Tiglatpileser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 C- BEZOLD, DEN ÖSTERLÄNDSKA FORNTIDENS KULTURVÄRLD.
i samband med främlingarnes fördrifvande utsträckt ett af sina fälttåg till Syd-
palestina och där intagit den befästa staden Sa-ru-hen. Han öfverträffades emellertid
af Tutmosis I, som företog storartade krigståg i Asien, genom hela Syrien och ända
till landet Naharina vid öfre Eufrats båda stränder (troligen identiskt med det i kil-
skrifterna omtalade Mitanni). Visserligen lyckades hvarken Tutmosis I eller Tutmo-
sis II att fullkomligt underlägga sig landet, ehuru dess furstar bragte dem sin hyll-
ning. Den senare, som efter hvarjehanda tronstrider uppträdde som motkonung mot
sin äldre broder Tutmosis III och dennes gemål och halfsyster Hat-sepsut, företog
också under sin korta regering ett infall i Syrien. Men först Tutmosis III lyckades,
sedan han efter den af honom sa djupt hatade kungliga systern-gemålen och med-
regentinnan Hat-sepsuts död ensam blifvit oinskränkt härskare, efter mångåriga strider
betrygga det egyptiska väldet i Främre Asien. Hans första stora fälttåg riktade sig
mot ett förbund af syriska furstar med konungen af Kades som ledare. Segerrikt
trängde de egyptiska hararne förbi Gasa, Askalon, Asdod och berget Karmel ända
fram till Esdrelon^ slatt, där syrerna blefvo slagna och tillbakadrifna till fästningen
Megiddo. Denna själf föll efter en längre belägring i egypternas händer, hvarmed
nyckeln till Nordpalestina var vunnen åt farao. Tutmosis kunde nu vända sig mot
kuststäderna vid Medelhafvet. Sa eröfrades Arvad, Simyra och Joppe samt slutligen
äfven Kades vid Orontes efter långa belägringar, som i mer an ett fall måste upprepas
flere gånger. Slutligen dukade äfven det mäktiga Mitanni, for hvars betvingande den
ena hären efter den andra hade måst utrustas, under för den egyptiske krigsherrens
vapenmakt. Sålunda hade under Tutmosis III faraonernas välde för första gången
faktiskt utsträckts ända till floden Eufrat. Till och med från Babylonien och från
de områden, som i norr gränsade till Naharina, från hettiternas land, skickade man
tribut till den segerrike egyptiske konungen. Tutmosis III, törhända det forntida
Egyptens mest betydande härskare, kunde berömma sig att af hafva tillkämpat Egypten
en ställning som världsmakt. Äfven hans efterträdare, Amenofis II och Tutmosis IV,
från hvilkas regeringar dock blott jämförelsevis få historiska underrättelser äro bevarade,
förstodo att bibehålla denna makt i dess fulla omfång, segerrika som de voro
i sina krig och dessutom understödda i riksstyrelsen af en förträffligt organiserad stats-
förvaltning. Först under Tutmosis IV:s efterträdare, Amenofis III, vid slutet af 15:de
och början af 14:de århundradet, började de första tecknen kunna spåras till en till-
bakagång af det egyptiska världsväldet. Egypterna hade aldrig lyckats förena de
syriska stammarne under en enhetlig förvaltning, hvilket på grund af syrernas
nationalkaraktär måste stöta på ©öfvervinneliga svårigheter. Visserligen tillsatte er-
öfrarne i början egyptiska ämbetsmän i de olika garnisonsstäderna, en åtgärd, som
säkerligen hade stor betydelse för utvecklingen af Främre Asiens inhemska förvalt-
ning. Sedermera öfverlemnades emellertid dessa poster åt inhemska furstar, som i
sin ungdom hade vistats såsom gisslan vid faraos hof och där uppfostrats efter egyptisk
sed. Denna politik dolde i sig en fara, som började visa sig redan under Amenofis Hirs
son och efterträdare. De asiatiska furstarne kunde lika sa litet som de inhemska tjenste-
männen i Egypten länge förblifva okunniga om att den nye konungen, Amenofis IV,
vida mer bekymrade sig om det officiella genomförandet af en af honom reformerad
religiös kult an om en målmedveten förvaltning af de under hans företrädare eröfrade
landen. Härigenom och genom ett klokt utnyttjande från asiaternas sida af denna
slappare yttre politik råkade Egyptens maktställning i Främre Asien i ett mycket
vacklande tillstånd. »Faraonrikets blomstringstid» var slut.
Det ar denna betydelsefulla, här endast med några rader berörda tidrymd, under
hvilken en Amenofis III och en Amenofis IV regerade, som får sin belysning genom ett
utomordentligt värdefullt fynd af kilskriftstaflor, som af en händelse gjordes ar 1888.
Då upptäcktes nämligen i den halfvägs mellan Memfis och Tebe belägna byn et-Till,
äfven benämnd »Tell-el-Amarna», faraonernas på lertaflor skrifna brefväxling med skatt-
skyldiga länsfurstar i Västasien. Efter ett kort omnämnande af denna korrespon-
dlens, som för den österländska forntidens historia och särskildt för kännedomen om
den ifrågavarande periodens kulturförhållanden ar af enastående betydelse, skola vi
återvända från Egyptens till Främre Asiens historia.
På ungefär 300 med kilskrift fullskrifha lertaflor, som hade kommit att ligga kvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
