Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Den indiska forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346 R STtBE, INDOGERMANERNA I ASIEN OCH DE CENTRAL ASIATISK A FOLKEN.
terna. Att hos folk med högre civilisation och särskildt hos folk med ett bofast,
politiskt ordnadt och etiskt fördjupadt lif offret kan uppkomma ur helt andra förut-
sättningar, visar t. ex. semiternas offerkult. För inderna däremot ar det betecknande,
att offret i öfvervägande grad ar ett medel för människan att få makt öfver gudarne
och därigenom tydligt röjer sitt sammanhang med trolldomen, sa väl det an ar in-
väfdt i prästerlig spekulation.
Öfverallt där religionen består i ett praktiskt förhållande mellan människan
och gudarne, finner den sitt uttryck i kulten och icke närmast i myter och läror,
som uttala en viss världsåskådning, ej heller i bud, som reglera människans sedliga
förhållande. Kultens utöfning åter hvilar på kunskapen om de riktiga och verk-
samma åtgärderna i hvarje särskildt fall. Trollkarlen kan endast tack vare sitt
öfverlägsna vetande utöfva sin makt, och likaså fordrar offret sin tekniska specialist,
prästen.
Redan under den ariska forntiden förefinnes bland andra yrkesgrupper ett prästerligt
stånd, som i besittning af trollformlerna och genom sin kunskap om besvärjelsebruken
utöfvar sin makt och tillskansar sig en inflytelserik ställning. Intet offer kan vara
verksamt, som icke fullgöres under prästens ledning på tekniskt korrekt sätt. Fram-
för allt behöfver stamhöfdingen en medhjälpare i kulten. I och med den indiske
purohita, offerprästen och huskaplanen, har den första ansatsen till en statskult
börjat framträda. Ju mera invecklad ritualen blir och ju mer de rituella texterna
svälla ut, dess talrikare blifva de olika kaster, i hvilka prästerskapet indelas.
Närmast uppstå två viktiga grupper, af hvilka den ena har den betydelsefulla uppgiften
att enligt ritualens alla fordringar antända offerelden. Dessa präster kallas »eldan-
tändare» - atharvan - och betecknas i Indien äfven med det gamla namnet för
trollkarl - brahman, l Iran buro de stamnamnet »mager». Bredvid dem står
»roparen» eller »sångaren» (hotar,’pers. zaotar), som vid offrets frambärande anropar
gudarne enligt fastslagna böneformulär eller i hymner. Härifrån leder den religiösa
diktningen sitt ursprung. »Sångaren» har säkert ofta äfven varit offerhym-
nernas diktare.
Enligt Rig-ve*da måste redan ett ärftligt prästestånd hafva funnits, hvilket samman-
hålles af stadgan, att endast de, som härstammade från vissa bestämda familjer, voro
berättigade att fullgöra de religiösa handlingarne, särskildt offret. Därmed hafva präs-
terna blifvit organiserade som ett slutet stånd, brahmanernas kast.
Den brahmanska lefnadsordningen förverkligar idealet af ett andligt stånd, som
utan praktiskt yrke helt egnar sig åt sina studier och åt kulten. På ställningen
som offrare beror ståndets anseende, och sin småningom alltmer afskilda ställning
och sina särskilda reglementen har det förvärfvat sig genom den för uppbärandet af
denna ställning erforderliga vetenskapliga bildningen. Vedastudiets svåra uppgifter hafva
framför allt bidragit att afsöndra brahmanerna från världen. Vid sju års ålder började
brahmangossen uteslutande efter muntlig meddelelse lära sig Veda utantill. Texten
inpräglas genom en egendomlig mnemoteknik ord för ord i minnet. Ännu i vara dagar
finns det i Indien brahmaner, som fullständigt ordagrant kunna ur minnet uppläsa de
fyra Vedaböckernas omkring 100,000 verser. Under tolf ar och ofta mycket längre pågick
undervisningen, hvarvid lärjungen samtidigt hade att förrätta husligt arbete i sin lärares
tjenst. Efter lärotidens slut inträdde brahmanen i sitt andra lefnadsstadium, husfaderns.
Såsom sådan ar han skyldig att fylla plikten mot sina fäder genom att föda en son,
på det att offret till dess andar alltjämt må ega bestånd. Under denna tid ar han
tillika verksam som offerpräst. Sedan brahmanen grundat familjen och uppfostrat
barnen och därmed fullgjort sin världsliga uppgift, drager han sig ur världslifvet in i
skogens ensamhet. Såsom »skogsinvånare», d. v. s. eremit, egnar han sig helt åt
det filosofiska tänkandet, som betraktas såsom ett offer af högre slag. Här kan han
äfven samla lärjungar omkring sig. Eremitlifvet ar slutligen en förberedelse till det
fjärde och högsta lefnadsstadiet, det asketiska lifvet, hvari man genom en säregen
asketisk teknik söker att fullständigt lösgöra sig från all sinnlig tillvaro.
Enligt den brahmanska teorien indelas det indiska samhället i fyra s. k. kaster,
som hvar och en äro hänvisade till bestämda yrken. Den första kasten, brahma-
nerna, äro präster, hvilka skola studera och utlära Veda. Kschatriya, krigarne, äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
