Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Utvecklingen från släktstat till ämbetsmannastat (645—701).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÄMBETSMANNASTATEN (645-1185). 587
periodbeteckningar af olika utsträckning, hvilkas införande ännu i dag i Östasien
gäller som ett yttre bevis på politisk suveränitet. Om också de förnämsta af de stun-
dom ganska omfångsrika förordningar, som finnas bevarade i den endast ett par mans-
åldrar senare författade Nihongi, härstamma från de mot nengon Taikwa svarande
åren 645-649, så upphörde naturligtvis icke reformerna och arbetet på deras genom-
förande därmed, utan sträckte sig åtminstone öfver det följande halfva århundradet,
hvilket äfven i vidare bemärkelse brukar betecknas som Taikwa-tiden.
Bortsedt från tronföljaren, hvilken i praktiken om också icke i teorien hade en
ställning nästan som en regent, inrättades först och främst tre högsta statsäm-
beten: udaijin, sadaijin och naijin. Efter sin olika rang bruka dessa titlar öfver-
sättas med kanslererna till höger, till vänster, och för det inre. Titeln för det
senare ämbetet, som först bekläddes af sammansvärjningens besinningsfulle ledare
Kamatari, blef efter dennes död (669) förändrad till daijõdaijin, hvilket ungefär mot-
svarar »storkansler». Daijõdaijin-, sadaijin- och udaijin-ämbetena, hvilka bruka sam-
manfattas under benämningen san-ko, d. v. s. de tre kanslererna, hafva egt bestånd,
om också till sist blott som tomma titlar, ända till Japans nydaning under kejsar
Mutsuhito. De voro rikets högsta dignitärer och härskarens närmaste rådgifvare,
hvilkas inflytande omfattade regeringens ledning i allmänhet och äfven sträckte sig
till alla dess olika områden, utan att dock någon af dem stod i spetsen for en be-
stämd gren af statsförvaltningen.
Något senare an de tre kanslersämbetena inrättades en annan, i rang omedelbart
under dem stående grupp af likaledes tre råd, någon, med titlarne dainagon,
chûnagon och shónagon (det större, mellersta och mindre rådet). Det ålåg dessa
att biträda de tre kanslererna, tillsammans med hvilka de bildade daijõ-kwan stats-
rådet, hvars platser dock icke alltid voro fullständigt besatta.
För att sköta de egentliga regeringsbestyren instiftades åtta särskilda myndigheter,
de s. k. sho, hvilka till betydelsen stå våra departement ganska nära. Med de kine-
siska förebilderna under Tang-dynastien stämma de blott delvis öfverens. Men lik-
som i Kina äro de olika shos verksamhetsområden - att döma af de många märk-
värdigt afvikande och motsägande uppgifter, som förekomma äfven i de bästa källorna -
icke vidare skarpt och metodiskt afgränsade från hvarandra. De förnämsta ärendena
kunna emellertid sägas i korthet fördela sig på de åtta sho på ungefär följande sätt:
1. Nakatsukasa: centralförvaltningen och uppsikten öfver de andra sho. 2. Shikibu-
sho: de inre angelägenheterna samt undervisningsväsendet. 3. Jibu-sho: ritualen och
kulten. 4. Mimbu-sho: statistik och jordfördelning. 5. Hyõbu-sho: krigsväsendet.
6. Gyõbu-sho: rättsväsendet. 7. Okura-sho: finanserna äfvensom industri, handel
och samfärdsel. 8. Kunai-sho: den kejserliga hofstaten. Hvarje sho hade en allmän
afdelning, bestående af ministern (kyo), af en förste (tayu) och en andre (shoyu)
vice-minister samt tre till åtta sekreterare jämte underordnade tjenstemän. De sam-
tidigt med de åtta sho inrättade 100 kwan angifva naturligtvis icke ett bestämdt
antal utan endast en mängd till antal och organisation skilda underafdelningar af
de olika sho.
Vidare fanns det ännu en själfständig andlig myndighet: jingi-kwan, det kyrk-
liga ämbetet, som bestämde öfver alla frågor rörande shinto-kulten, i motsats till
den främmande religionen buddismen, som lydde under jibu-sho. Det brukar stäl-
las vid sidan af det andra kwan, statsrådet (daijõ-kwan), och skall till och med
stundom hafva stått öfver detta i rang. Men denna uppfattning, som väl först
uppkommit i senare tid i samband med den då framträdande nationella shintoistiska
rörelsen, öfverensstämmer icke med verkliga förhållandet. Ty det var medlemmarne
af daijõ-kwan, men icke de, som tillhörde jingi-kwan, hvilka faktiskt ledde rikets
angelägenheter och beklädde de högsta värdigheterna. Det senare rådet tillkom icke
heller genom Taikwa-reformen utan fanns redan förut. För ett dylikt ämbetsverk,
som på det närmaste var förbundet med dyrkan af det gamla kejsarhuset och dess
förfäder, kunde man naturligtvis icke gärna finna någon förebild bland de nya in-
rättningarne i Kina, som redan varit utsatt för sa många dynastiväxlingar.
Vid inrättandet eller förnyandet af provinsialförvaltningen, som dittills torde hafva
befunnit sig i sin linda, var den ledande grundtanken att i stället för de mäktiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
