Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Utvecklingen från släktstat till ämbetsmannastat (645—701).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kuni-no-miyakko och uji-hufvudmännen, hvilka voro svåra att hålla uppsikt öfver,
införa i rikets alla delar en af centralregeringen ledd, till sin befogenhet ganska
begränsad, afhängig ämbetsmannakår, som lydde under shikibu-sho. I väsentlig grad
måste naturligtvis de personer, som hittills stått i spetsen för ättförbanden, äfven blifva
de ledande inom de nya ämbetsmannakårerna - om ock under andra titlar - då
ju intet annat lämpligt personmaterial fanns att tillgå. Däri ligger äfven förklaringen
till att sa genomgripande förändringar knappast stötte på allvarligare motstånd.
I spetsen for provinserna (kuni eller koka) stodo guvernörer, hvilka man senare
vanligen benämnde koku-shu. Den näst högste ämbetsmannen kallades silke
(= vice-). Under honom stodo en hel rad af förvaltningsämbetsmän (matsurigoto-bito
eller hangwan) samt äfven fumi-bito eller männen af pennan, d. v. s. de skrif-
kunnige, ett slags undersekreterare. På samma sätt voro ämbetsmännen graderade
i de s. k. kori, de kretsar, i hvilka en provins var indelad.
Enligt kinesisk förebild gjorde man en för förvaltningen och finanserna betydelsefull
åtskillnad mellan kinai- eller de »inre provinserna» (Yamashiro, Yamato, Kawachi,
Izumi och Settsu), det rundt omkring hufvudstaden belägna området, och alla de öfriga
under benämningen de »yttre provinserna» sammanfattade landsdelarne. Vidare
införde man den i Kina år 627 genomförda uppdelningen i större grupper, s. k. do (på
kinesiska foto), hvilka omfattade en till antal och omfång växlande rad af till
hvarandra gränsande provinser, men som till skillnad från dessa icke utgjorde verkliga
förvaltningsenheter. Utom kinai räknade man sju olika do (med Yezo senare åtta;
jfr. texten till kartan öfver »Japans provinser»).
Knappast inom någon annan gren af förvaltningen medförde öfvergången från
släktstat till ämbetsmannastat sa genomgripande omhvälfningar som vid regieringen
af statsinkomsterna och skattetrycket på befolkningen. I närmaste samband härmed
står den vid denna tid införda officiella fördelningen af den brukade jorden, hvars
afkastning ju till största delen skulle betacka kostnaderna för statsförvaltningen.
Medan i släktsamhället den brukade jorden jämte dess ofria bebyggare utgjorde de
enskilda ujis ärftliga egendom, uppställde Taikwa-reformens förordningar
åtminstone teoretiskt en allt omfattande kejserlig besittningsrätt. Visserligen kunde icke
alla deras bestämmelser genomföras, åtminstone icke genast. Då härskarens och
statens hushållning ännu sammanföllo, skulle det ju härvidlag rört sig om
ingenting mindre än statens monopolisering af samtliga produktionsmedel, hvilka ju ännu
hufvudsakligen utgjordes af jordegendom och arbetskraft.
För lösningen af denna svåra uppgift var det af betydelse, att den nya centralregeringen
från början kunde förfoga öfver det kejserliga husets jordegendomar och
underlydande, hvilka under släktsamhällets sista århundraden betydligt förstärkts
genom ett målmedvetet ökande af miyake och be (se sid. 580) samt genom
framflyttning af gränserna i norr och öster och hvilka sannolikt att börja med voro mer
an tillräckliga for genomförandet af den allmänna jordfördelningen. En förordning
af år 646 anbefaller uttryckligen uppgörandet af civilståndsregister öfver befolkningen
(koseki eller mantalslängder) och af en taxering som underlag for beskattningen och
uppställer vidare ett system för fördelningen af jordlotter (Ticm-cfen-systémet). Då
Nihongi berättar från ar 652, att fördelningen af risfälten då var fullbordad, så afser
detta förmodligen, att den under namn af han-den-systemet kända ordningen för
första gången genomförts detta ar. Fältens indelning skedde icke såsom hos oss med
ett kvadratiskt utan som i Kina med ett aflångt rektangulärt ytmått. Denna japanska
kida eller tan omfattade vid denna tid omkr. 810 kvadratmeter. Men huru mycket
hvarje dylikt fält innehöll, säger tyvärr icke Nihongi. Senare erhöll hvarje mankön öfver
fem ar ett jordstycke, benämndt kubun-den d. v. s. (andel pr hufvud), bestående
af två tan, hvarje kvinnkön ett på l V3 tan. Till att börja med skedde väl
omfördelningen rätt oregelbundet men följde senare efter sexåriga mellanrum. Det ar
anmärkningsvärdt, att icke ko eller huset, som eljest utgör den till grund för hela den nya
statsförvaltningen liggande minsta familjeenheten, blef egare af kubun-den, utan i stället
den enskilda personen, som visserligen företräddes af familjens öfverhufvud - en med
den kinesiska förebilden samt äfven med det antagna beskattningssystemet
sammanhängande åtgärd, hvarigenom undantagsvis individen blef rättssubjekt i stället för familjen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
