Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skandinaviska och ryska koloniföretag utom Europa (Harald Hjärne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 H. HJÄRNE.
t
som i sin ordning lärde sig att bygga skansar och att försvara sig tappert under sina
stamfurstar, med stöd äfven af sin bättre bekantskap med landets naturförhållanden
och hårda klimat. De satte sig också därigenom mer och mer i stånd att afvärja de
påträngande ryska handelsmännen, som ej heller fingo vara i fred för de gemen-
samma tatariska fienderna.
Så kom det till, att Simon Stroganov och hans brorsöner Maxim och Nikita be-
slöto sig (1579) för att förstärka sina klena garnisoner genom värfningar bland Vol-
gakosackerna, som i själfva verket voro moskovitiska utbölingar af alldeles samma
slag som tatarerna omkring Sibir. Till och med benämningen »kosack» (eg. kazak]
är ett lån från tatarerna, som därmed betecknade en fredlös eller frivillig flykting
från ett redan någorlunda disciplineradt fältläger. De kosackskaror, som det här
var fråga om, utgjordes för det mesta af förbrytare, som af fruktan för straff rymt
nedför floderna ut till obygderna från tsarens rike. Om Jermak Timofejev och hans
stallbröder, som mottogo kallelsen att genom den erkända kolonisationens understöd
vinna försoning med samhället, vet man för öfrigt icke mycket med anspråk på hi-
storisk trovärdighet.
De voro redan vana att slåss med tatarerna på egen hand, och den utrustning,
som bestods dem af huset Stroganov, gaf dem ett betydande öfvertag, när de på sina
lätta båtar framträngde från den ena floden till den andra och öfverrumplade de
spridda fientliga lägren. Jermak eröfrade Sibir (troligen 1581), och sedan känen och
hans bundsförvanter flytt söderut, trodde han sig om att genom utskickade hembjuda
sin eröfring åt tsaren, som ditsände ämbetsmän för att taga landet i besittning. Det
visade sig dock, att de inberättade framgångarne voro ganska öfverdrifna. Tatarerna
voro ingalunda fullt öfvervunna, och Jermak själf omkom snart (1584) i en skär-
mytsling med dem. Hans död och hans bragder omspunnos efteråt af förhärligande
sägner och kyrkliga legender, som icke kunna hålla stånd mot en nykter kritik.
Till att jämföra honom, såsom stundom har skett, med Cortez och Pizarro förelig-
ger ingen anledning.
Så mycket var likväl vunnet, att kosackerna, oaktadt många växlingar af krigs-
lyckan, i det hela taget tedde sig såsom tatarerna öfverlägsna och därför äfven på
detta håll fingo ständigt nya kamrater, som utan afseende på den första expeditio-
nens syften ville vara med om de lockande bytesutsikterna och äfventyren. För den
moskovitiska regeringen blef det därför en oafvislig uppgift att icke dröja för länge
med att ställa dem under sin kontroll. JFörtjensten att hafva grundlagt en sibirisk
provins tillkommer egentligen den sluge usurpatorn Boris Godunov, som först i sin
svågers, sedan i eget namn förstod att bättre än den grymme företrädaren häfda ett
verksamt styrelseskick. Detta arbete fullföljde han genom att dit afsända sina egna
befälhafvare med trupper, som kunde hålla både kosacker och tatarer i styr, ge-
nom att införa begynnelserna till en kyrklig förvaltning, genom att anlägga strängt
styrda städer (Tjumen och Tobolsk 1586, Tomsk 1604, jämte flere andra). Det
var också Boris Godunov, som först gjorde Sibirien till förvisningsort och därmed
förknippade sina bemödanden att förskaffa landet en näringsidkande och jordbru-
kande befolkning.
Att hans \erk.natt en viss stadga, torde intygas af dess fortfarande bestånd un-
der rikets inre omhvälfningar efter hans fall. De kosacker, som icke ville foga sig
efter den nyupprättade ordningen, hade åtminstone fritt utrymme för sin vandrings-
lust åt öster och kunde så mycket lättare afhållas från deltagande i folkresningarne
i det europeiska Ryssland. Sibiriens kolonisering beredde därför en ventil såväl som
ett afskräckningsmedel för olika revolutionära elementer, och därjämte vidgades så-
lunda tsarens välde intill ofantligt aflägsna och länge okända gränser.
Redan i det sjuttonde århundradet, under dynastien Romanov, utstakades stödje-
punkter för de ryska besittningarne ända fram till Stilla hafvet. Kosackerna fram-
trängde utmed de mångfaldiga större och mindre floderna, icke blott bemyndigade
af tsarens ståthållare i de undan för undan anlagda städerna, utan äfven efter uppen-
bara disciplinbrott och under upprepade stridigheter sinsemellan. Men förr eller
senare måste de hålla till godo med anordningar af de myndigheter, som följde ef-
ter i deras spår och som för öfrigt själfva förforo ganska godtyckligt utan att afvakta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
