Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476
H. VON ZWIEDINECK SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
Vid det kejserliga hofvet, där klagomålen från hela Tyska riket, från såväl katolska
som evangeliska ständer, öfver Wallensteins krigföring och hans truppers grymma fram-
fart hopade sig, har man riktat svåra förebråelser mot honom, emedan han ej fört sin
armé djupare in på Ungerns område och där uppsökt Betlen Gabor. De personliga
förhållandena bland de vid hofvet tongifvande adliga familjerna, det hat och den
afundsjuka, hvarmed många bevittnade hans växande makt, hafva naturligtvis bidragit
till att dag för dag uppreta stämningen mot honom. Det fanns från denna tid tvenne
skarpt åtskilda partier i Wien, det wallensteinska och det mot Wallenslein fientliga,
af hvilka Spaniens representanter begagnade sig, än på ett för generalen gynnsamt,
än på ett för honom ogynnsamt sätt, allteftersom deras stormaktsintressen fordrade.
Wallensteins afskedsansökan, hvilken när som helst kunde väntas, förekom kejsaren
likväl därigenom, att han sände Eggenberg till Bruck a. d. Leitha för att öfver-
lägga med generalen. Eggenberg, som egde Ferdinands förtroende som ingen
annan, tyckes alltid hafva stått i vänskapligaste förbindelse med Wallenstein. Han såg
i den lyckosamme härföraren, hvars karriär liknade hans egen, den man i de tyska
Habsburgarnes rike, som skulle kunna göra gällande det politiska program, med dess
centralistiska och absolutistiska innebörd, hvilket han själf representerade. Under
dessa omständigheter betydde sammankomsten i Bruck den 26 november 1626 hvarken
mer eller mindre än åvägabringandet af öfverensstämmelse mellan Ferdinand II:s
ledande statsman och den ende general, som kommenderade en kejserlig armé. Den
kejserliga politiken, förklarade Wallenstein, måste framför allt sysselsätta sig med
förhållandena i Tyska riket: de egna arflanden och staterna måste försvaras utan att
betungas med krigets bördor. Freden i riket skulle man allra bäst vinna, om
man läte riket så länge underhålla sin armé, tills den ene riksfursten efter den andre
nedlade vapnen. Men allt detta kunde ske endast under den förutsättning, att
man öfver hela Tyskland fördelade en stor armé, för hvilken Europa skulle darra.
Detta program var lika klart som enkelt, lika praktiskt som nära liggande. Wallenstein
skall ännu en gång hafva formulerat det i satsen: »Jag vill, att den tyske kejsaren skall
vara herre öfver sina land i lika grad, som konungen i Frankrike är». Detta var
visserligen omöjligt att uppnå utan att upphäfva den då gällande författningen.
Eggenberg lät utan någon svårighet öfvertyga sig om det riktiga i en dylik åskåd-
ning och återvände till Wien med föresats att söka vinna kejsaren och hans
politik härför. Skulle kejsar Ferdinand II vara rätte mannen att reformera Tyska
riket och gifva Europa en ny gestaltning? - De närmast följande händelserna
bevisa, att så icke var förhållandet.
Brandskattning af en by.
Kopparstick af Callot i Les miséres et
les malheurs de la guerre, Paris 1633.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
