Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SINGOALLA 403
»Skall hon ej tveka, denna hand, en dag
att öfver blommans kalk och barnets drag
ett himmelskt skimmer strö, då inom kort
det skimret dör som aftonrodnan bort»
eller / Natten med dess något panteistiskt stämda
förgänglighetslof:
»Jordisk smärta är ändlig blott
bel förgängelsens milda lott.»
Inför denna världsmärta, som då fyllde den
unge författarens bröst, var en sot som svarta pesten,
den store mandråparen, en välgörare. Den gjorde
helt enkelt ta bula rasa...
I den omarbetning Rydberg på 1860-talet
förelog är slutstämningen en annan.
Assims illdåd mot Helena och lille Erland är
uteslutet. Däremot är det Assim, som, då Singoalla
förgäfves väntar på Sorgbarn och Erland, vandrar ut i
skogen och sent omsider återvänder med Sorgbarns lik.
Omedelbart därefter följer i det nyskrifna kapitlet
»Dagningen» Erlands och Assims möte i skogen. Den förre
har dragit ut att döda Singoalla, men är förkrossad af
tanken på pesten och af minnet af Sorgbarns död, och
då ban möter Singoalla vid Sorgbarns lik, talar ban veka
ord och säger sig vilja blifva botöfvare för sina
återstående dagar, om pesten skonar honom. Och så sker.
Riddaren Erland Bengtsson Månesköld blir broder i det
öde klostret. Hans maka faller offer för pesten; men
Singoalla infinner sig vid dödslägret och räddar lille
Erland, som hon bortför i fjärran. Och den förre riddar
Erland, den vilde Erland, lefver eremitens botgörarelif i
en boning gräfd åt kullens västra sida, »där han kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
