Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 VIKTOR RYDRF.RG
I de båda senast anförda dikterna synes den
erotiska känslan ägt en motsvarighet i jordisk
realitet. Eljes finna vi stundom den tillbedda taga
en mera ideal gestalt, såsom en drömbild till hvilken
skalden trånat. Detta är — utom i den ena
versionen af Vemodet — framför allt fallet i en märklig,
af personlig förtviflan präglad dikt, som antagligen
tillbör denna tid. Det gripande poemet lyder:
»Det är för sent.
{Till Anima.)
Min vår har flytt. Mitt lefnadsträd som linden
har fält sin späda blomsterskrud till jorden,
dess frukt är sköflad, förr än mogen vorden,
och nakna kronan kämpar nu med vinden.
Hvi dröjde du att på min längtan svara,
då än i blomning stod min lefnads krona,
hvars fägring blott åt dig jag velat skona,
hvars doft jag velat, ack! åt dig bevara?
Jag såg dig blott i fjärran, älskarinna,
du är en himmelsk, ej en jordisk kvinna,
min ungdoms trånad blef sitt mål förment*.
Seraf, nu må du stanna i din himmel,
ej mer till jordelifvets låga vimmel
min bön vill locka dig. Det är för sent,
när det, som var dig värdigt i mitt väsen
är vissnadt som i brända öknar gräsen
och hjärtat ej som ditt är barnarent.
* Dessa tre första rader äro öfverstrukna i manuskriptet
och strofens tre sista rader tillagda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
