Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTNING 1 875 — 78
315
Det nya poemet börjar åter med en halft
humoristisk genrebild, skrifven på åttafotade trokéer,
liksom äfven fallet var med fortsättningen i det
ursprungliga poemet:
Gamle munken putsar lampan, styrker sig ur fyllda
kannan.
Han kan pränta, han kan dricka fullt så väl som någon
annan.
För det ena kära värf vet har han ej det andra glömt:
fyllt har gubben mången kodex, flere bägare han tömt.
De följande fyra stroferna, som skildra munken
såsom en omedveten tjänare för antikens idélif,
äro i hufvudsak upptagna ur den gamla dikten,
likväl i något olika ordning. Ursprungligen afslöts
denna, åtminstone så långt den finnes kvar, med
följande strof:
Som Japeti son med tämda, omedvetna blixten sänder
hälsning genom natt och öknar mellan skilda sköna länder,
genom honom, flädermusen med tonsur och rosenkrans,
hälsar Greklands aftonrodnad nya tidens morgonglans.
Denna mindre lyckade häntydning på den
elektriska telegrafen är i omarbetningen utesluten,
och i stället följa de präktiga tre slutstroferna, som
bilda diktens kulmen och i hvilka författaren af
Den siste Athenaren och Medeltidens magi än en
gång biktar sin antikbeundran och sin frihetskärlek:
Ensam är du ej i cellen: tyst, osynlig, vid din sida
dväljs ett sändebud från Honom, vid hvars fot äoner bida.
Det är han-, som styr din penna, där hon går så segerrik
fram att rädda Platos himmel och Perikles’ republik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
