Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKTOR RYDBERG
och barnen då ur solens sken han sänder
att fastna i de nät af mörka gränder,
som slöjdens jättespindel spänner ut.
Jag ser i belgierns, ser i britens länder
det hemska djuret spänna nät vid nät —
en stad är hvart och ett, så kallas det,
men ej en stad som ler i solens strålar
och klättrar upp för kullar gosseglad
att löga sig i eterns blåa bad
och allra högst på bergets hjässa prålar
med propylé och tempelpelarrad.
Nej, ständigt öfver dessa städer hänger
en himmel klädd i sorg, en rökkupol,
igenom hvilken knappt en solglimt tränger
längs svarta murar ned i källarhål,
som hysa jämmer, laster, nöd och skarn
och hysa trälaskarans bleka barn.
Hur skördar växa där för Dödens lia!
Ahasverus vill ej påstå, att allt som är, är
härligt, men:
Ar världen icke som den ’borde’ vara,
är hon likväl den yppersta som gifs.
Och någon bättre lär väl ej din skara
och du ej heller mana fram till lifs.
Ty väl kan det hända, att prometeiske svärmare
förstått att sätta svärd i hand på de förtryckte och lyckats
segra, men snart har likväl maktens lag tagit ut sin
rätt igen, om än i annan form med andre män. Dock
förundrar det Ahasverus, att de, som fått makten att
förtrycka, känna medlidande och häraf störas i sin lycka
samt låta en smula sol sila till de små:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
