Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTNING 1888—90 085
Tidens fantasilöshet blef Rydberg dock till
slut för kvaf. En natt — 1888 — låg han och
drömde, att han var barn igen och satt på
Jönköpingsvallen med sin lilla lekkamrat från den tiden,
och de läste tillsammans den gamla barn visan
Lennström binder sin båt, där ett tempel sig reser vid stranden,
templet, som vännen Hærén byggde åt larernas frid.
Här lian stakade ut sin tomt, för att skåda sin trefnad
tvefaldt på strand och därhos speglad i glänsande vik.
Tempelporten slås upp, och värden oss hälsar med handslag,
vänligt oss hälsar hans fru, vänligt hans älskliga barn,
medan, i gipsen fångadt, oss hälsar ett eko af Hellas,
sakta förtonadt uti blomsterrabatters ackord.
Bordet med snöhvit duk, af döttrarna smyckadt med rosor,
bjuder på skinande fat kyckling och doftande bär.
Väntar så mockan; å luftig balkong, med syn öfver hafvet,
ringlar cigarrers arom, fladdrar det vingade ord.
Värden är vidtberest och har mycket att språka med gästen,
honom, hvars vapensköld Orbis, vår gamla, med fog
borde ha ristat med: primus me circumdedit ille,
honom, hvars bragder å haf diktat en ny Odyssé.
Värden är vidtberest ej endast i jordiska ängder,
vida i vetandets land, vida i diktens han for.
Vänlig var nornan, som redt hans ödes trådar: hon skänkte
honom klenoderna två, båda till lidandets tröst:
staf som Asklepios smidt i rönets och tänkandets verkstad,
lyra som Foibos själf strängat med dallrande guld.
Timmarne fly med ilande fart, och skymningen tätnar,
värdens och gästernas tal stämmes i djupare ton.
Under oss sucka böljor af sorg, att vid målet de funnit
endast en jordisk kust, icke det evigas strand;
öfver oss skimra med vemodssken ovanskliga stjärnor,
ack! åt förgängelsens lott skatta de äfven till slut.
Och i vår egen barm sig rör en oändlighetsträngtan,
blandande stilla ve in i vår jordiska fröjd.
Aningen färdas i rymder, där tron har spanat sitt Zion,
rymder, där tänkandet har spanat idéernas värld,
sträcker allt längre sin flykt, af trånaden eggad, och skönjer
redan ett hägrande mål — ack! och vår dröm är förbi.
Vakna igen vi sitta i skygd af tjället å Grönsö,
lackande drömmen, som dock lät oss få gästa vår vän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
