Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7r,4 VIKTOR RYDBERG
älsklig och varm humanitet, sådan man kan vänta
den från en gammal vis och ädel mans läppar.
Men Rydberg målade gärna sina figurer i
starka motsatser. För färgnyanser hade han mindre
sinne. Svart eller hvitt — det är i hans diktvärld
liksom i medeltidens legender de afgjorda
motsatserna.
De tvänne skepnader, i hvilkas mun Rydberg
företrädesvis lagt allt det nobelt känsliga han här
velat säga, äro Svante harpolekare och Gudmund
vapensmed. Båda äga de frändedrag med honom
själf.
Svante — vetenskapsmannen, sångaren,
politikern, representanten för tidens humanism—är
fantasiens man, väl förtrogen med de gamle klassiske
författarne, men ock med sin bibel och med
kyrko-fädernes skrifter, liksom med sin samtids
humanistiska vetenskap och renässansens konst. Allt
vetande är honom dock endast medel till striden
för det goda, och denna strid kämpar han till god
del med sin sång, genom hvilken ban vill sjunga
in ädla tankar och ädelt dåd i Sveriges folk.
Hur lik är icke Svante — den som skapade
honom! I bunden och obunden form uttalar ban
hvad humanisten och harpolekaren Viktor Rydberg
hade på hjärtat i sin lefnads höst.
Så i den dikt, med hvilken Svante signar sin
Gunnar. Så ej mindre i hans ädla tacksägelse,
äkta Rydbergsk i tanke och stämning:
»Herre, min Gud! Jag tackar dig för den glädje du
i rik mån skänkt mig, ovärdige, och för den sorg du låter
flyta genom mitt hjärta. Hon är en befruktande älf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
