Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Tal i glada samqväm - Sofia eller vishetens händelser och missöden under hennes vandring bland menniskorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
525
Det är dagens namn, värdaste Bacchi barn, som gifvit
eder talare anledning till denna anmärkning. Mången af eder
trycker visst en älskvärd och älskad Sofia till det klappande
hjertat med kärlekens hänryckning, men det tystnadslöfte,
som binder hans tunga, förvarar honom för skönhetens harm
öfver en sanning, äfven om denna sanning vore. skarp; äfven
om denna harm vore billig.
Men nu träffar icke tadlet dem, som bära det
vördnadsvärda namnet i våra dagar, icke en gång deras fäder,
som gifvit dem detsamma att bära: bruket, ehuru förmätet,
har vunnit helgd genom urgammal häfd, och ingen af våra
sköna Sofior inbillar sig vara visare än syster Louise eller
tant Rebecka.
Om icke min förmodan bedrager, hafva Bacchi barns
lagstiftare för namnets skull gifvit helgd åt dagen. Det må
dä vara mig tillåtet att påkalla eder uppmärksamhet åt en
kort teckning af Sofias eller vishetens händelser och
miss-Öden under hennes vandring bland menniskorna.
Den vishet, som väsnas i våra katedrar, som hafver
sig i våra palats, som jämrar sig i våra kojor, är icke den
himla-drottning, som förtjusar de odödlige med sin rena,
obefläckade gkns. Ack, nej, den är blott en förlupen slafvinna,
som efterapat hennes drägt och härmar hennes åtbörder.
Rosorna på hennes kind,er, liljorna på hennes hals äro icke
sanningens eviga blomster: de äro lånta ur fantasiens, listens
eller förvillelsens giftiga smink-burkar och tåla ej att vidröras
utan att förställa den bild, de varit ämnade att försköna.
Den på honett distans präktiga manteln befinnes på närmare
håll vara ihoplappad af papper, och det skimrande guldet,
den bländande purpurn tåla icke solens strålar. Dess gyllene
lockar äro ledamöter af en peruk, och de dofta icke af
nektar och ambrosia, utan af dyfvelsträck, hvitlök och ryssläder.
Denna rymling från ljusets hem är likväl ett af de
ädlaste väsen, som vandra på jordens puckel bland menniskors
barn för att undervisa dem i finare seder. Hennes harm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
