Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
anade, att, hos ett sådant folk, de få, dem naturen kallat till
snillets värf, skulle göra dess skapelser till flygtiga lekar af en
sorgfri ungdom, ej till mogna alster af manna-årens kraft, och snart,
bland embetsmannens betänksamma omsorger, vända sin förmåga
åt föremål, säkrare följda af aktningen och lyckan, — eller ock,
om tilläfventyrs med svärmande ihärdighet de lydde sin
gudomliga kallelse, löpa fara att stämplas såsom onyttiga för staten,
uppbäras af intet borgerligt anseende, och äfventyra att bemötas
roed otack, i ett land, der få kunde göra dem rättvisa, och der
myckenheten, som skockar sig kring det vidunderliga, ofta, vid
flogskenet af sprakande irrbloss, misskänner den dröjande milda
värman af snillets heliga eld. Hvad framställde sig, vid dessa
betraktelser, naturligen för det konungsliga snillets omfattande
blick? Hvad, om ej stiftelsen och vården af en inrättning, som,
med nationens eget namn, skulle vända nationens uppmärksamhet
på smakens och sinnesodlingens med allt ädelt och stort
beslägtade yrken; en inrättning, som, ägande sin glans, icke af de
företräden mängden beundrar, men af upplysningens, snillets och
talangernas samlade strålar, skulle från sitt inre värde, sitt
erkända samhällsgagn och sina medlemmars förtjenster hämta den
högaktade varaktighet, som Konungar icke ensamt gifva? I denna
fristad skulle det sanna snillet bergås undan tidens orättvisa eller
likgiltighet, finna sin verkningsbana både hedrad och betryggad,
och insättas i sin medfödda rättighet att vara lagskipare i
bild-ningsgåfvans verld, hvilken, lika visst som den moraliska verlden,
måste, med all sin frihet, vörda lagar, eviga som
menniskonaturen. Der skulle omdömesgåfvan, erfarenhetens vishet och det
mogna vettet, utan att förhöjas af purpurns glans, utan att
bort-gömmas af det enskilta lifvets skugga, förena sitt nit, sina
efter-dömen och sin egen vördnadsbjudande» värdighet, att framkalla ur
mörkret eller dvalan de för verlden eller för sig sjelfva okända
natursgåfvor. Muntrad af detta bifall, borde ynglingen ej
misskänna sin kallelse, kunde han trygg fortsätta banan mot en högre
fullkomlighet, eller ock, af den varnande godheten afstyrd från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
