Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
från tunga embetsmödor, för att ostörd egna sin annalkande
ålderdom åt stillheten, åt själens ädlare njutningar, åt vishetens,
vänskapens och de vittras umgänge.
Nej, trötte seglare! hamnen är ej länge din: ännu skall
vinden sticka upp, som förer dig ut på det falska hafvet.
Oroliga tider inbröto. Jag skildrar dem ej; jag dömmer ej
mellan konungar och medborgare, och uppdrager ej maktens
och frihetens tvistiga gräns. Men, tid! som framgår pröfvande
öfver brutna fornlemningar! Under det du firar patriotens
minne, som för fosterlandet höjde en dristig röst vid en blick på
aflägsna vådor, skall du ännu med vördnad betrakta den konungs
minnesvård, som i ett välde, det han ej ville missbruka, såg
fosterlandets enda räddning, och njöt dess kärlek ännu
oinskränktare än sitt välde. Då skall du ej heller misskänna dem, som,
blott i skygden af hans älskade spira, funnit sällheten,
samdräg-ten och lugnet trifvas, och, i glädjen af denna lyckliga
erfarenhet, gerna trodde på hoppet, att samma egenskaper skulle gå i
arf med samma thron.
Grefve Gyldenstolpe var sin konungs vän, och både värdig
och skyldig att vara det. Han blef ock utsedd, att hos den
uppväxande thronföljaren intaga en plats, lika med den som,
hundrade år förut, varit anförtrodd åt hans farfader. Och hade
trohet, hade ett upplyst nit och en samvetsgrann
uppmärksamhet något förmått, då hade hoppets fullbordan ej uteblifvit;
men — hvem anklagar såningsmannen, att Försynen ej alltid
välsignar hans möda? Fostringen skänker ej egenskaper,
hvilkas anlag himlen förnekat: och snillets och de höga känslornas
frö, ej nedlagdt i själen af en moderlig natur, ditympas af ingen Seneca.
Medelmåttans ensamma dygder, de enda som då kunna odlas,
fikola visserligen under en krona skönjas i sin lofvärdaste dager:
tnen, i pröfvande skiften, sammanhållas de ej af kraft och
vishet, och äro, hvar för sig, otillräckliga . . . Dock, uppkallom
ej sorgliga minnen från genomgångna öden! Må de, såsom
öättens oroliga drömmat för morgonrodnan, alltmer försvinna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
