Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Fru Lenngrens eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kanske blott är jämförlig med de största skalder hos
oss, eller åtminstone mindre synbart öfverträffar
dem. Sådana äro till exempel: »En blick på grafven»,
»Hymn», Adams och Evas morgonsång» m. fl. Men samma
mästerhand har ock tecknat en mängd störrre och smärre
taflor af satirisk natur, eller lefvande naiv skönhet,
hvarmed i hela Europas literatur ingenting finnes
eller kanske någonsin skall finnas jämförligt. Jag
ville, att samlingen begynt med dessa sistnämnda
och varit, såsom en senare afdelning åtföljd af
de förra. Framför bägge skulle jag hafva satt
den odödliga »Invokationen», både såsom ett slags
förespråk och såsom en skaldelära af det yppersta
värde. Ännu en gång, ogilla min fritalighet, men
förlåt den för det nit, hvarifrån den härleder sig.
När Ludvig XIV frågade Boileau, hvem han ansåg för
det största bland då lefvande snillen i Frankrike,
svarade han, som bror påminner sig, utan betänkande
Molière. Om någon gjorde mig samma fråga, skulle jag
svara: Kellgren, fru Lenngren och Tegnér äro Sveriges
största skalder, men hvem af dem må böra hållas
för störst, det må Apollo själf säga, jag vågar det
icke. Hvad jag vet, är blott, att alla våra öfriga
stora skalder finna hos andra nationer åtminstone
sina likar, om ej sina mästare, då fru Lenngren
ensam säkerligen ej funnit eller kanske skall finna
någondera. — Farväl, gamle hedersvän. Lef ännu länge
sund och lycklig, respekterad för egna förtjänster
och öfverstrålad af en makas odödlighet, hvars beröm
skall fortfara och tillväxa så länge svenskt språk
talas och skrifves eller blott läses och förstås.»
Sådant var en gammal akademikers votum om fru
Lenngren.
Annorlunda fosforisternes. Redan i den mot Wallmark
riktade, mer än lofligt cyniska smädeskriften
»Allmänna Journalens Hederskrans» (1818) trodde man
sig spåra ett utfall mot fru Lenngren. Där uppträder
nämligen i processionen bland journalistens anhängare
(omkring hans af en mycket oren materia uppförda
bildstod) en fru XX i skepnad af en kråka, ledsagad af
»den i Tyskbagarbärgen grasserande Satan». S. Ödmann
skrifver till Wallmark, att »man gissar på fru
Lenngren», såsom den fru XX, som anför processionen,
och att man så velat hämnas den heder hon fått af
Svenska Akademien att medaljeras [1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
